Det lyfter mot slutet

Läs recensionen av konserten med Weeping Willows

MUSIK

Weeping Willows

Plats: Liseberg, Göteborg. Publik: Uppemot sju tusen. Längd: En dryg timme. Bäst: "Broken promise land". Sämst: Några av de nya låtarna har svårt att fästa.

Här kan du se Weeping Willows: Lund ikväll, Hultsfred 13/6, Stockholm (Gröna Lund) 26/6, Skellefteå 29/6, Mariestad 5/7, Kristianstad 6/7, Arvika 12/7, Östersund 26/7.
Här kan du se Weeping Willows: Lund ikväll, Hultsfred 13/6, Stockholm (Gröna Lund) 26/6, Skellefteå 29/6, Mariestad 5/7, Kristianstad 6/7, Arvika 12/7, Östersund 26/7.

GÖTEBORG. Se för allt i världen till att stanna till slutet om du hamnar på Weeping Willows-konsert i sommar.

Då lyfter den här showen rakt upp i rymden.

Först med en briljant version av The Smiths "There is a light that never goes out" - och sedan med den vackraste "Broken promise land" jag hört.

Det är inte så dumt dessförinnan heller.

Weeping Willows "känns" visserligen inte lika mycket som förr, men har nu lyckats kompensera avsaknaden av de verkligt vilda känslostormarna med ett slags avspänd värdighet.

De gör det säkert, de gör det snyggt och tvärtemot vad jag befarade knyter de med ledig hand ihop sin gamla svepande romantik och den nya, hårdare 80-talssvärtan.

Plötsligt löper en väldigt röd och tydlig tråd mellan "Blue and alone" och "Touch me", brottarhiten som rent av verkar ha gjort de här ärrade farbröderna till flickidoler.

Men som sagt:

Det är i finalen Magnus Carlson - The Voice! - och de andra fäller storpubliken på Liseberg.

De går i mål redan med den både frustande och nerviga versionen av Smiths odödliga "There is a light..."

Men så kommer "Broken promise land". Det är ett sannskyldigt mästerverk - och de har såvitt jag kan minnas aldrig framfört det så naket, så vackert eller så starkt.

Så vad du än gör:

Gå inte hem för tidigt.

Per Bjurman