Det tar sig mot slutet

MUSIK

Kylie Minogue

Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Runt 6 000. Längd: Två timmar. Bäst: "Better the devil you know" och "Can"t get you out of my head". Sämst: Första halvan av konserten är kriminellt seg. Fråga: Får det vara så här varmt i en islada?

Kylie Minogues show innehåller så mycket kitsch att den skulle kunna fylla en dragshowgarderob stor som en flyghangar.

Det är ett överväldigande skådespel som utspelar sig på tv-skärmarna och den avancerade scenen.

Dansarna poppar upp ur golvet eller sänks ner från luften. De ser först ut som den där metalliska glasyrroboten i "Terminator 2". I nästa sekund klär de sig som Alex och kompani i "A clockwork orange" och sen liknar de ett gäng statister från Baz Luhrmanns "Moulin rouge". Till slut skuttar de omkring som en Spindelmannen i neontrikåer.

Kylie själv går givetvis samma färgsprakande väg men ändå skapas det aldrig en dallrande, självande och explosiv enhet av kläder, dans, rekvisita och musik.

Det beror framför allt på det låga tempot, flera moment känns bara som sendragsframkallande transportsträckor.

Spelningen tänder inte till förrän Kylie avlossar "Kids" - som vanligtvis görs i duett med Robbie Williams - i en högljudd pudelrockversion.

Och discopinuppan har definitivt inte ett tillräckligt starkt låtmaterial för att kunna förvandla varenda minut av de två lååånga timmarna till en jublande discofest - det utlovade hitfyrverkeriet försvinner nästan helt och hållet i den utdragna inramningen.

Finalen med "Better the devil you know" och

"Can"t get you out of my head" är dock en pumpande, extatiskt klimax.

Avslutningen räddar Kylie Minogue i elfte timmen.

Showen är ju minst, minst, 60 minuter för lång.

Markus Larsson