Ingen väcker en lika religiös hängivenhet

Morrissey i Malmö

1 av 2 | Foto: TOMAS BERGMAN
innerlig glöd Morrissey framför alla sina låtar med teatralisk elegans.
MUSIK

MALMÖ

Hela veckan har präglats av ringlande köer och fanatisk beundran.

Tack vare Prince och Bruce Springsteen.

Men ingen väcker en lika religiös hängivenhet som Steven Patrick Morrissey.

Popmusik går ut på långa köer och omständliga diskussioner om eventuella låtlistor.

Popmusik i allmänhet, och Morrissey i synnerhet, handlar definitivt om att stiga upp tidigt på morgonen - helst innan klockan hunnit slå ett på natten den aktuella konsertdagen - bara för att få stå först i kön och komma så nära inpå scenen som möjligt tillsammans med vänner och likasinnade.

I det fenomenet ryms popmusikens kärna och förmåga att aldrig sluta fascinera.

Viktiga skillnader

Och artisterna som lyckas väcka sådan tillbedjan år efter år efter år glöms sällan bort, oavsett hur stora bottennapp de gör.

Men det finns viktiga skillnader mellan Morrissey, Prince och Bruce Springsteen.

I Morrisseys värld handlar det inte om att han i princip kan strunta i allt han gjort efter 1984 eller 1987, utan att själva konsertupplevelsen tar någon större skada som i fallet Springsteen.

Starka låtar

Det handlar inte heller om horribel fusionsjazz som i fallet Prince.

Och den 43-årige popikonen har skrivit några av sina starkaste låtar här och nu.

Han framför allihop - speciellt "Irish blood, English heart", "I like you" och "First of the gang to die" - med en teatralisk elegans och en innerlig glöd som gör att skillnaden mellan dem, "November spawned a monster" och det mäktiga mästerverket "Speedway" blir förvånande liten.

Klassiker sist

Allra sist sjunger han Smiths-klassikern "There is a light that never goes out".

Vad gäller Morrissey verkar den titeln stämma.

Just nu, i detta ögonblick, verkar den fan stämma.

Morrissey

Markus Larsson