Inte så maniskt längre

MUSIK
James Dean Bradfield och Manic Street Preachers levererar a-sidor.
Foto: Lars Sjögren
James Dean Bradfield och Manic Street Preachers levererar a-sidor.

Halvvägs in i konserten börjar publiken önska obskyra b-sidor. "Oh no, this is an a-side night" säger James Dean Bradfield och drar i gång "Kevin Carter".

Manics är ute på en greatest hits-turné för att backa upp samlingen "Forever delayed" som släpps i dagarna. Och de har ju en del att välja på.

Den inledande låtsviten "Motorcycle emptiness", "You stole the sun from my heart" och "Everything must go" är bara början.

Hit på hit

Walesarna fortsätter att leverera hit efter hit, endast varierat med svårtolkade mellansnack från basisten Nicky Wire, som verkar vara på ett väldigt mystiskt humör. Ena stunden vandrar han i cirklar, den andra hoppar han upp och ner som en dåre, iförd solglasögon och en prinsesstiara.

Stadiumrock

Säga vad man vill om gatupredikanterna, men speciellt maniska har de faktiskt inte varit sen deras gitarrist Richey James gick och försvann en kväll i februari 1995.

Numera är det mer stadiumrock än nervig punk, vilket de förprogrammerade trumlooparna och synthslingorna bara poängterar än mer.

Och visst är det trist. För det är först när de spelar riktigt gamla låtar som konserten tar fart ordentligt. "Slash n" burn", "Faster" och "Motown junk" drar tveklöst ner kvällens största applåder.

Men sen står man där igen och tänker att nog var det väl ändå bättre förr.

Manic Street Preachers

Cecilia Lundblad