Surrogatsoul - utan faran och svärtan

MUSIK
uppriktig glädje Daniel Lemmas glädje smittar av sig på publiken i Uppsala.
Foto: MIKAEL WALLERSTEDT
uppriktig glädje Daniel Lemmas glädje smittar av sig på publiken i Uppsala.

Daniel Lemma är en sångare med fin glöd i pipan som skriver drivna låtar.

Men till skillnad mot till exempel Eric Gadd, en annan svensk soulman, har han så här långt haft väldigt svårt att sätta någon tydligare egen prägel på sin musik.

Lemma kan sin soul- och funkhistoria utan och innan. Han skulle förmodligen få MVG på Van Morrison-tentan och plus i kanten på Otis Redding-uppsatsen.

Men det är just det. Den dreadlockade göteborgaren känns gärna lite för påläst, lite för duktig, lite för sugen att bjuda upp till retrofest.

Svårt att höra svärtan

Det märks främst på skiva. Live får sju man starka The Cherry Bombs till fin glöd och balanserar rätt både i softare nummer som senaste singeln "Cordelia" och de små utflykter i blues och folk som den entusiastiske Lemma vågar sig på.

Det är förvisso svårt att höra något av den där svärtan och faran han pratar om innan han glider ut i Bo Diddleys "Who do you love".

Men man kan inte komma ifrån att det kokar rätt bra mellan varven, inte minst i en låt som "Higher ground" från nya albumet "Meeting at the building".

Glädje som smittar

Och trots viss blyghet mellan låtarna utstrålar Lemma en helt uppriktig glädje som smittar av sig på ganska många av de 400 i publiken på Katalin.

Visst är detta gospelfunk i brist på ädlare varianter, visst är det en afton av surrogatsoul.

Men det är faktiskt ganska trevligt. Och jag hittar ändå några små korn som indikerar att Daniel Lemma nog kan hitta fram till något mer personligt i framtiden.

"If I used to love her", "Jalla! Jalla!"-hiten ni vet, är ett av dem.

Daniel Lemma

Håkan Steen