Kjellvander värd en publik som lyssnar

MUSIK
Christian Kjellvander gör ett själfullt och intensivt framträdande – vilket publiken i Hultsfred inte lägger märke till.
Foto: Peter Kjellerås
Christian Kjellvander gör ett själfullt och intensivt framträdande – vilket publiken i Hultsfred inte lägger märke till.

Fyra plus satta i protest.

Kvällen är egentligen rätt trist, men det beror bara på att publiken i Hultsfred inte har förstånd att respektera den själfulle, intensive och ibland rätt krävande Christian Kjellvander.

Såvitt jag förstår är det i huvudsak elever från den omhuldade rockskolan som utgör publik i den lilla puben på Metropol.

De, om några, borde ha fått lära sig att det är oförskämt, respektlöst och ett graverande tecken på bristande intelligens att stå och prata när någon uppträder.

I synnerhet när denne någon, som Kjellvander, tillämpar ett mestadels lågmält och skört uttryck.

Men den stackars Loosegoats-sångaren och hans lyhörda band får kasta pärlor för svinen kvällen lång.

Det är några stycken längst fram som har receptionsförmåga nog att faktiskt lyssna.

Resten står och dricker bira och pratar skit.

Lallare!

Men jag tycker mig ändå kunna uppfatta att unge Kjellvander, som fått ett lika brett som välförtjänt kritikergenombrott med senaste skivan, också live är en utomordentlig förvaltare av den stora amerikanska traditionen.

Han har inte mycket av det som kallas karisma, men kompenserar med intensiv närvaro och inlevelse i själva framförandet. Det märks att han brinner för sina sånger, att han vill oss något, att han är angelägen.

Därför lyckas han också så ofta accentuera och lyfta fram de egenskaper som gömmer sig i den ibland kärva musiken.

Själen.

Skönheten.

Dramatiken.

Wasted on Hultsfred förstås. Men inför åhörare med större känsla kommer det här att vara en stor upplevelse.

Christian Kjellvander

Per Bjurman