Sången får fetstryk av den tondöva mixningen

MUSIK
Chüds sång når inte fram.
Foto: LARS SJOGREN
Chüds sång når inte fram.

Det är lätt att ironisera över Illinois-sönerna i Mudvayne. Visst, de gillar att spöka ut sig med smink och döljer sina vanliga namn bakom svårbegripliga pseudonymer (som de dessutom ser till att byta med jämna mellanrum).

Men det går inte att ta ifrån kvartetten dess musikaliska kvaliteter. Speciellt den i höstas utgivna tredjeplattan visade på en väg bort från Slipknot/ Korn/ Coal Chamber-sneglandet på genombrottsalstret "L.D. 50".

De tjänar helt enkelt mer på dynamik och variation än på tokvrålande.

Det är synd att ljudteknikern på Klubben inte har kommit till samma insikt - för maken till finesslöst avgrundshamrande var det länge sedan jag hörde.

Genom hela konserten dominerar trummisen Spüg och basisten Rü-D så till den milda grad att sång och gitarr endast vid få tillfällen lyckas sticka igenom den metertjocka mullermattan. Sämst går det för styckena från nämnda "L.D. 50", men även de färskare - och på skiva riktigt inspirerande - "Not falling", "Silenced" och "World so cold" får fetstryk av den tondöva mixningen.

Jag hoppas verkligen att i går var en mellankväll, för annars är Mudvayne illa ute.

Mudvayne

Mattias Kling