Earle är bäst när han inte rockar

MUSIK
Ska inte röja loss.
Foto: KRISTER HANSSON
Ska inte röja loss.

Det blir som vanligt när Steve Earle uppträder tillsammans med sitt mångåriga kompband The Dukes:

Grungecountry med mängder av feedback och rundgång.

Rocken är så bredbent att jeansen spricker i sömmarna. Den svänger och rullar lika framgångsrikt som ett fyrkantigt bowlingklot. Cementversionerna av "Transcendental blues" och "Ashes to ashes" skulle nog inte ens få ett dussinhak för långtradarchaufförer på fötter. Och det är bara två exempel som börjar snarka redan efter tio sekunder.

Blixtrar till ibland

Att Steve Earle trots allt kan vara en av vår tids mest belästa, angelägna och bästa protestsångare märks alldeles för sällan under den drygt två timmar långa spelningen.

Han blixtrar dock till i några få lågmälda nummer.

"Billy Austin" är spelningens absoluta rysare, fängelsedramat är precis lika laddat som en hel säsong av den brutala tv-serien "Oz". Och med tanke på det eländiga världspolitiska läget känns givetvis "Christmas in Washington" angelägnare än någonsin.

Akustiskt, tack

I covern på Nick Lowes lika aktuella soulrock-klassiker "(What"s so funny "bout) peace, love and understanding " visar också Steve Earle & The Dukes upp en explosivitet som annars lyser med sin frånvaro.

Förhoppningsvis tar Steve bara med sig sitt mest effektiva redskap på nästa turné - en akustisk gitarr.

Steve Earle

Markus Larsson