Lika mysigt som i morgonsoffan

Jackson Browne

MUSIK

Jackson Browne lever på gamla meriter.

Och han behandlar sina äldre låtar på ett överraskande vitalt och stilfullt sätt.

Men för att orka med tre timmar i hans artiga sällskap tvingas man tyvärr svälja flera musikaliska hårbollar.

Som faktumet att hela tillställningen är lika mysig som en morgonsoffa på tv.

Publiken sitter ner. De applåderar nästan som på en given signal mellan låtar och solon och stämningen är om möjligt trevligare än den Lasse Kronér brukar piska upp i "Bingolotto".

Jackson Browne omger sig också med en finstämd skara musiklärare på scen som knappast drivs fram av en längtan att få explodera i total utlevelse.

Pinsamt reggaeförsök

Det ska väl också sägas att Browne inte har släppt en riktigt oumbärlig skiva på snart 20 år.

Men trots att jag med jämna mellanrum letar efter nödutgången - särskilt under det pinsamma reggaeförsöket "Till I go down" - är det ändå i den här övermogna inramningen som Jackson Browne ofta kommer till sin fulla rätt.

Han liknar en, som någon uttryckte det, tillbakalutad Bruce Springsteen som väntade tills universitetsstudierna var klara innan han satte sig i bilen och flydde bort mot horisonten på Pacific Coast Highway.

Hjärta och vemod

Och i sina bästa roadmovies om den amerikanska västkusten - "The pretender", "Running on empty", "Fountain of sorrow" och "Late for the sky" - förmedlar Jackson Browne så mycket hjärta och vemod att man häpnar.

I kväll bevisade Browne i alla fall att han en gång i tiden skrev lika vackra pianointron som Randy Newman.

Och att hans berättelser fortfarande kan förmedla samma bitterljuva laddning som Peter Bogdanovichs film "Den sista föreställningen".

Jackson Browne

Markus Larsson