Överspelet känns vissa stunder rätt

MUSIK

GÖTEBORG. Rikard Wolff sjunger som om han reciterar Shakespeare. Gesterna är lika återhållna som Röde Orms plundringståg. Svårmodet är större än Finland. Pretentionerna känner inga gränser.

sveriges svar på dracula Rikard Wolff har ett diaboliskt utspel och är rolig mellan låtarna. Men i längden låter det inte bra.
Foto: ANDERS WEJROT
sveriges svar på dracula Rikard Wolff har ett diaboliskt utspel och är rolig mellan låtarna. Men i längden låter det inte bra.

Kvällens konsert tillägnas således - konstpaus - kärlekens mirakel.

Låtarna är inte bara låtar. De är - konstpaus - kärleksbrev.

Men det finns stunder då det teatrala överspelet känns befogat, särskilt i de mörka, dragspelsfärgade versionerna av Jacques Brels och Barbaras ballader. Ett låtmaterial som passar Sveriges svar på Dracula perfekt - Wolffs diaboliska utstrålning har alltid påmint om en kärlekskrank vampyr från någon av Anne Rices romaner.

Roligt mellansnack

Han lättar också upp allvaret med ett ironiskt och ibland riktigt roligt mellansnack, där historien om hur han - naken och i full galopp - skulle få en häst att stegra under filminspelningarna av Jan Troells "Så vit som snö" blir turnépremiärens höjdpunkt.

Men i längden bevisar Rikard Wolff bara en sak:

Att liderliga teaterutspel och pop alldeles för ofta låter som kombinationen filmjölk och kaviar smakar.

Illa.

Rikard Wolff

Markus Larsson