Trivsam vuxen pop - och gamla mästerverk

MUSIK
Återförenade Go-Betweens med Robert Forster i spetsen - äldre och softare.
Återförenade Go-Betweens med Robert Forster i spetsen - äldre och softare.

Det är svårt att gilla pop och inte gilla The Go-Betweens. Det här australiensiska bandet, baserat kring Robert Forster och Grant McLennan, har alltsedan starten i slutet av 70-talet hela tiden influerat nya band med förkärlek för spröda gitarrer och verserad lyrik.

Sprack 1990

Fråga exempelvis The Wannadies eller Go-Betweens betydligt yngre landsmän The Lucksmiths om ständiga favoritalbum och jag anar att titlar som "16 Lovers Lane" eller "Tallulah" dyker upp.

Go-Betweens sprack 1990, för att återbildas tio år senare med Forster, en betydligt mer tunnhårig McLennan och nya medlemmar på bas och trummor.

Två album har det blivit sedan comebacken, och låtarna därifrån dominerar i kväll. McLennans fortfarande lite rakare och lättare i steget än Forsters något mer kantiga kompositioner, även om båda skriver vuxnare och mer tillbakalutat nu för tiden.

Drivet och tidlöst

En hel del nytt är förvisso riktigt bra, både den uppsluppna "Surfing magazines" och den fina "Mrs Morgan" letar sig fram till stora ovationer, trots småslirig stämsång.

Det är en trivsam kväll. Men så plockar Go-Betweens fram en driven "Right here", en ljuvligt skimrande "Spring rain" eller en tidlöst vital "Lee Remick", och man tvingas inse att såna små mästerverk kommer det här bandet inte i närheten av längre.

Go-Betweens

Håkan Steen