Trasigt, skört och storslaget

MUSIK
Lynnig - men med en fantastisk röst.
Foto: PETER WIDING
Lynnig - men med en fantastisk röst.

Man vet aldrig med Maria McKee.

Få artister är lynnigare och mer tjurskalliga. Hon kallas inte "Little Diva" för inte.

Nya albumet "High dive" är släppt på hennes egen etikett och det är, förstås, låtarna därifrån och från förra plattan "Life is sweet" som dominerar i kväll.

Den här Los Angeles-tjejen är måttligt intresserad av nostalgi, hon vill vidare.

Om "High dive" blottar en påtaglig musikalådra är det snarare de kraschande gitarrkaskaderna och Bowie-rocken från "Life is sweet" som präglar soundet av McKee och hennes kvartett på scen.

Det dundrar och dånar om sånt som "To the open spaces" och "Absolutely barking stars".

Men det är, förstås, rösten det handlar om. Den magnifika, helt sensationella stämman vars vibrato lyckas fylla varenda liten vrå av Trädgår"n i en väldigt ömsint pianoversion av "Breathe".

Så kommer Richard Thompsons "Has he got a friend for me" och Bruce Springsteens "Candy"s room", och det är lika trasigt och skört som det är storslaget.

Och så, allra sist, "Life is sweet", en av de starkaste sånger som skrivits om att sjunka djupt och resa sig igen.

Hon gör den helt solo med akustisk gitarr, och om några av de nya numren kanske vinglat sig fram levererar hon varje ord i texten på ett sätt som pulvriserar alla invändningar.

Se Maria McKee.

Maria McKee

Håkan Steen