Tragisk nostalgi

MUSIK
En elefant på väg mot döden.
Foto: LARS SJÖGREN
En elefant på väg mot döden.

Vissa påstår att det finns kyrkogårdar för elefanterna i Afrika. Det är dit man går när man är elefant och tänker knyta sig för gott. Buzzcocks - förgrundsfigurerna för all trallpunk värd namnet - har varit på väg åt det hållet i många år nu, men de verkar ha tappat bort kartan och kompassen. Någon annan anledning till att Pete Shelley och Steve Diggle håller igång den föråldrade maskinen går inte att hitta - de söker nog bara efter en lämplig plats att begrava åbäket.

Nitklädd arm

Det spelar ingen roll att farbröderna levererar ett energiskt set av gammalt och nytt, att Diggle vevar på sin nitklädda arm med vild entusiasm eller att pauserna mellan låtarna kan räknas i hundradelar. Det förändrar inget i sak.

Meningen var alltid att Buzzcocks tonårskickar skulle självantända, explodera och konsumeras när upphovsmännen själva var unga. För ungefär 24 år sedan. Den här punknostalgin är bara tragisk.

Buzzcocks

Markus Larsson