Carola gör en stor show på ingenting

MUSIK

KIRUNA

Carola gör det omöjliga.

Hon lyckas emellanåt prestera en stor show.

Baserat på ett musikaliskt ingenting.

Ja, herregud.

Förmodligen är det just en sån här bisarr och insmickrade mångsidighet man måste nå upp till för att bli den breda, unika och folkliga ikonen Carola år 2003.

Hon får självaste Lasse Berghagen att likna en hipp punkfunkare från nedre Manhattan, New York.

Svulstiga ballader

Carolas snabbspolning genom sin 20 år långa karriär innehåller så många häpnadsväckande stilbrott och bråddjupa bottennapp att midnattssolen går i moln av ren förlägenhet.

Vulgärt svulstiga ballader, tonårskickarna "Mickey" och "Tommy tycker om mig", amerikansk plastrock, jazz, schlagers, pop samt äppelkindade hyllningar till Gud.

Ändå fungerar det.

Vilket i första hand inte beror på att den intensiva scenshowen rymmer fler klädbyten och pyrotekniska bomber och granater än om Madonna och Iron Maiden hade gjort gemensam sak 1985.

Ett galet skådespel

Det är snarare Carolas utstrålning, röst och inlevelse som klistrar ihop de vitt skilda beståndsdelarna till en fungerande helhet.

Med risk för att låta tjatig:

Tänk om hon hade koncentrerat all denna energi och utlevelse på tufft producerad country, gospel och soul i stället, förslagsvis i regi av Andreas Mattsson och Niclas Frisk.

Tänk...

Men det kommer säkert att dröja ytterligare 20 år innan något sånt sker. Till dess får publiken nöja sig med den här showen.

Framträdandet kan bara sammanfattas på följande sätt:

Ett galet skådespel.

Och en kassaskåpssäker succé - igen.

Carola

Markus Larsson