Inte en enda svag låt

MUSIK
GER KRAFT Josh Rouse är en av de allra finaste pennorna som popen har i dag. Balladerna, gitarrpopen och elpianosvänget ger ny kraft.
Foto: LARS SJÖGREN
GER KRAFT Josh Rouse är en av de allra finaste pennorna som popen har i dag. Balladerna, gitarrpopen och elpianosvänget ger ny kraft.

Man vill egentligen inte riktigt.

Det känns faktiskt ganska futtigt och överflödigt att efter en så här mörk dag ställa sig framför en scen för att försöka bedöma huruvida det som sker på den är bra eller dåligt.

Men så tänker man att det är ju för den här sortens dagar som vi har musiken. För att orka med, hitta ny kraft.

Förlösande sväng

Och så fort den här fotogeniske lille mannen från Nebraska och hans karaktärsstarka kvartett kliver in och slår igång "Come back (light therapy)" från nya albumet "1972" händer just det.

Plötsligt befinner vi oss på en kalifornisk kustväg i skymningen, med Don Henley vid ratten och Curtis Mayfield på kör i baksätet, och den alltmer persikofärgade solens strålar tinar snabbt upp den ena frusna själen efter den andra.

Sedan bara fortsätter resan.

Med eftertänksamma countrytintade ballader från första skivan, stor brittiskt doftande gitarrpop från den förra och förlösande varmt elpianosväng som "Slaveship" från den nya.

Tolkar Marvin Gaye

Rouse både sjunger om och tolkar Marvin Gaye (halvobskyra "Where are we going?"), och Gaye är förstås en röst som passar väl in i kväll.

Precis som på Mosebacke i fjol är det inte en svag låt så långt örat kan nå.

Och att döma av den glädjande stora publiken verkar numera ganska många vara överens om att Josh Rouse är en av de allra finaste pennorna som popen har i dag.

Liksom att 80 minuter med honom var precis vad den här kvällen behövde.

Fotnot: Josh Rouse spelar på Pusterviksbaren i Göteborg i kväll.

Josh Rouse

Håkan Steen