Proffsigt - men tjatigt i längden

1 av 3 | Foto: PETER VAN DEN BERG
LYFTER FRAM MUSIKEN Årets "Rhapsody in Rock" med Robert Wells är betydligt bättre än i fjol. Men det är tack vare gäster som Jill Johnson showen i Royal Albert Hall får fart.
MUSIK

Tredje året i rad för Robert Wells London-konserter.

Proffsigt, med hög lägstanivå. Men samtidigt lite förutsägbart.

Det är bara med Björn Skifs och Jill Johnson som det lyfter ordentligt.

När magikern Joe Labero vid förra årets julspektakel i London delade stjärnrollen med pianisten Wells ville båda så gärna stå i centrum att de liksom stoppade varandras föreställningar.

I år är det betydligt bättre. Mer inriktat på musiken. Fast för oss som har sett "Rhapsody in Rock" några gånger i år blir det lite tjatigt. Många nummer återkommer. Till och med Jill Johnsons "Crazy in love" kan man tröttna lite på, även om hon fortfarande sjunger den med samma glöd.

Men Björn Skifs håller nästan på att riva Royal Albert Hall med en stark version av "Hooked on a feeling" och han och Jill gör en underbar duett.

Sexig utvikningsbrud

Konstigt att inte Linda Lampenius fått chansen hos Wells tidigare. Mixen av rock, klassiskt och sexig utvikningsbrud är ju som skräddarsytt för de här konserterna.

Två långa medleyn av blandad kvalitet avslutar varje avdelning. Kanske har det flitiga bruket av refrängerna på alla hockeymatcher gjort att man har svårt att längre bli upphetsad över Queens mest klassiska låtar. Rolling Stones-medleyt fungerar bättre.

För övrigt var det väldigt gulligt att se mamma Wells dansa som en tonåring framme vid scenkanten "

Rhapsody in Rock

Jan-Olov Andersson