Chockrockens Robbie Williams

MUSIK

Den dåliga smakens överstepräst har lugnat sig en hel del.

Inte för att jag skulle ta med mig mamma till den här showen, men 34-åringen känns i dag nästan rumsren.

Men det betyder inte att han har förlorat stinget i musiken.

NÄSTAN RUMSREN Marilyn Mansons dagar som provokatör är över. I stället bjuder han på en show som är charmig och förnumstig.
NÄSTAN RUMSREN Marilyn Mansons dagar som provokatör är över. I stället bjuder han på en show som är charmig och förnumstig.

Den självutnämnde "God of fuck" skyr nog liknelsen värre än pesten, men Marilyn Manson årsmodell 2003 framstår mer och mer som chockrockens Robbie Williams.

Påkostad produktion

Redan i inledande "This is the new shit" konstaterar han "let us entertain you", vilket fungerar som en ledstjärna konserten igenom. Produktionen är stor och påkostad, med allt ifrån blinkande bokstäver i "(m)Obscene" och konfettiregn i "The dope show" till flitigt utnyttjade kvinnliga dansare som dyker upp lite här och var under föreställningen.

Dagarna som provokatör med rätt att reta allt och alla är dock tyvärr över för Brian Warner och inte ens idén att framföra "The fight song" i en hög talarstol prydd med en Musse Pigg-öronförsedd SS-dödskalle känns speciellt upprörande, snarare smått charmigt och förnumstigt.

Bra låtval

Men när det gäller det musikaliska har Manson och hans band knappast tappat bettet. Med hela åtta låtar hämtade från senaste plattan - i mitt tycke hans bästa sedan "Antichrist superstar" - kastar sig gruppen från marscherande industrimetall ("Disposable teens") till agitatoriskt sväng ("Irresponsible hate anthem") och absint-påverkad varietémusik ("The golden age of grotesque"), utan att det känns vare sig spretigt eller övereklektiskt.

God och relativt harmlös underhållning, med andra ord.

Marilyn Manson

Mattias Kling