Intensivt, högljutt - och ojämnt

MUSIK

Mike Scott framför sin musik med en inlevelse och ett allvar som är större än Stilla havet. Emellanåt påminner han bara om en estradpoet som gycklat sig vilse mellan Stonehenge och Irlands gröna kullar. Mellan var och varannan låt läser han också sufiska dikter ur en bok med överdramatisk röst.

Låtarna liknar folksagor

Det är stor humor. Ändå är han nog den enda levande skalden i dag som kan få mig att lyssna koncentrerat på folksagoliknande låtar om fantomer, riddare, sköldar, vindpinade klippor, magiska grottor, kärleken och ljuset i långt över två ojämna timmar.

Så stark och omfattande är Scotts intensitet och övertygelse. Tillsammans med pianisten Richard Naiff och Steve Wickham på fiol gör han den i särklass mest högljudda akustiska konsert jag sett.

Efter de öronbedövande versionerna av Van Morrisons "Sweet thing", "The pan within" och "Fisherman"s blues" hänger de avslitna strängarna som binnikemaskar från Scotts gitarr.

The Waterboys

Markus Larsson