Zelmanis osäkerhet rörande men obefogad

Skört och med mer intensitet än vad som finns på skivorna

MUSIK
Osäker i rampljuset.
Osäker i rampljuset.

Frosten lossnar under extranumren. Då smyger plötsligt ytterst vackra och starka versioner av exempelvis ”Dreamer” och ”Oh dear” sig fram. Innan dess är spelningen ofta fastfrusen och nervös.

Det är svårt att hitta en artist som är obekvämare i rampljusets obarmhärtiga fokus än Sophie Zelmani. Hennes osäkerhet är nästan rörande.

Skör intensitet

I bästa fall medför det att låtarna berikas med en ännu skörare och mer underskön intensitet än vad som finns på skivorna. Något som i kväll främst illustreras genom ”Maja's song”.

Samma osäkerhet gör att andra stunder känns som pliktskyldiga ursäkter innan sällskapet får buga, bocka och dra sig tillbaka till logen.

Omges av rutin

Jag förstår inte huvudpersonens oro. Hon omger sig som vanligt med gitarristen Lars Halapi, basisten Thomas Axelsson, trummisen Peter Korhonen och Robert Qwarforth på klaviatur - ett band med så mycket samspelt och skicklig rutin att de skulle kunna få vilken klåfingrig idiotartist som helst att låta snudd på fantastisk. Det går inte att misslyckas med dem i ryggen. Zelmani har mer stämningsladdade spelningar i sig. Bara hon börjar att lita mer på sig själv, sin röst och sina låtar.

Sophie Zelmani

Markus Larsson