Metallica förtjänar bättre ljud

På Ullevi kommer det att explodera

MUSIK

Metallica

Plats: Parken, Köpenhamn. Längd: Två timmar och tjugo minuter. Publik: Runt 37 000. Bäst: ”Fade to black” känns ända in i benmärgen. Sämst: Ljudet – utan någon som helst konkurrent. Fråga: ”Dyers eve” i Göteborg, snälla?

Ge mig Globenannexet på en osedvanligt dålig kväll, Arenan på Fryshuset med Nisse Tondöv vid mixerbordet eller Kafé 44 innan de bytte PA-system – ingen av dessa vanligtvis så avtändande omgivningar kan konkurrera med fotbollsarenan vid Østerbro i Köpenhamn när det gäller att ta död på konsertljud.

Fönstren är hotade

Under hela Metallicas Europapremiär snurrar Lars Ulrichs trummor som berusade balettdansöser runt i lokalen, medan gitarrerna räddhågset försöker fly åt varsitt håll och basen... ja, den verkar mest vilja slå hål på det närliggande Rigshospitalets fönsterrutor.

Katastrofalt uselt. Minst sagt.

Till exempel ”Frantic” är så tafatt och yxig att det nästan är genant. Och detsamma kan sägas om ”Holier than thou” och ”Fuel”.

Eller ”I disappear”. Eller ”St Anger”. Eller?

Ja, ni förstår själva.

Men bandet är BRA

Att det hela ändå inte blir en gigantisk pannkaka av sällan skådade mått beror på att det är ett av historiens största, bästa och mest inflytelserika hårdrocksband som står på scen.

Efter att ha varit på vägarna i över ett år sitter alla grunder fastetsade i ryggraden på kvartetten och den kan tillåta sig att leka lite extra med intron och i mellansnack.

Fronttrion Hetfield, Hammett och Trujillo utnjyttjar en ramp av det slag som användes i Oslo i december till fullo, ”Nothing else matters” inleds med ett långt spaghettidoftande soloparti och överhuvudtaget ger gruppen ett ytterst avslappnat och självsäkert intryck, precis som om den spelade på din morsas bakgård medan hamburgarna svettades på grillen.

Hade det inte varit för den där förbannade akustiken så

?

Så bra var det – låt för låt

Mattias Kling