Gediget hårt mangel

”Divisions of Laura Lee” är ett av landets mest intensiva rockband

MUSIK
Kaxige Per Stålberg har en frätande attack i gitarren.
Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Kaxige Per Stålberg har en frätande attack i gitarren.

Sprungna ur det tidiga 90-talets vitala hardcorescen i hemstaden Vänersborg har Division of Laura Lee, via två album och ett gäng singlar, smugit fram som ett av landets mest intensiva rockband.

Nya plattan ”Das not compute” är det bästa de gjort men det bästa sättet att uppleva de här fyra allt annat än inställsamma unga männens musik har alltid varit live.

Vilt vrålande

Det här giget är inget undantag. Med gitarristen och sångaren Per Stålberg som vilt vrålande, intagande, stenhårt dedikerad anförare mullrar de ut sin tunga, Fugazi/Rolling Stones-bottnade mangel”n”roll.

Texterna är svarta men ofta med ett slugt leende lurande i mörkret. Den skoningslösa slagkraften i ”There”s a last time for everything”, ”Black city” eller ”Does compute” bränner sig in i öron och hjärna, inte minst för att det hårda aldrig bara är hårt utan vilar på gedigna låtbyggen.

Få håller samma nivå

Bandet må vara störigt och kaxigt på gränsen till det parodiska framför den vältaliga publiken vid Popagandas soldränkta stora scen, men man känner en övertygelse och revanschlusta i varje frätande gitarrattack som få svenska kollegor är i närheten av.

Det är helt logiskt att många amerikaner som upptäckt The Hives nu även börjar hitta fram till Division of Laura Lee.

Division of Laura Lee

Mattias Kling