D 12 får stolarna att snarka

MUSIK

Det kan bero på avståndet.

Jag har en skateboardramp i famnen medan själva scenen skymtar borta vid horisonten.

Därför är det ganska rafflande när unga skateboard- och BMX-konstnärer upphäver tyngdlagen mitt framför ögonen.

Den upplevelsen är betydligt större än när D12 rappar om att knapra amfetamin och dricka alkohol. Jag kunde lika gärna ha sett konserten på tv.

Det kan också bero på att ishockeyarenan är tom på folk. Området framför scenen är hyfsat packat. Läktarna är ett kalhygge.

Under sådana förhållanden är det svårt att skapa en tät och explosiv hiphopatmosfär. D12 har redan förlorat på förhand, trots utmärkta låtar som ”Fight music” och ”Purple pills” . De kämpar mot omöjliga odds. Sedan går det inte att ignorera att gruppens fixstjärna är frånvarande och heter Eminem.

Kul i tio minuter

D12 brukar klaga på att journalister bara frågar dem om vad världens största hiphopartist tycker, tänker och är upptagen med när han inte väljer att turnera med polarna från Detroit.

Bandet har till och med drivit med hur mycket uppmärksamhet Eminem får jämfört med Swift, Proof, Kon Artis och de andra i singeln ”My band”.

Men faktum är att ett D12 utan Marshall Mathers är lika anonyma som ett E Street Band utan Bruce Springsteen. Enda behållningen är den tjocke profilen Bizarre.

D12:s futuristiska snapsvisor är underhållande i ungefär tio minuter.

Efter en kvart börjar den tomma stolen bredvid mig att snarka.

Två låtar senare pratar den i sömnen.

D 12

Markus Larsson