Marit skapar sin egen magi

Jag trodde annars att just euforin var nyckeln till liveartisten Marits storhet och i mina ögon fanns således en betydande risk att den här avskalade, lågstämda höstshowen - med ingenting mer än Åsa Jakobsson på flygel, Mattias Areskog på bas och Marit själv på sång, gitarr och ägg(!) - skulle kunna bli en ihålig upplevelse.

Men det visar sig snabbt att den här damens artistskap rymmer också andra sorters egenskaper än de som accentuerades under sommarens livsberusade orgier till spelningar.

Humorfyllt

Hon fyller sitt intima set med innerlighet, själ och skönhet - utan att för den skull göra avkall på sin humor. Det fnissas duktigt i lilla Hörsalen emellanåt.

Temperamentsväxlingen äger delvis rum genom en tyngre betoning på de stillsammare nummer som redan finns i den bergmanska låtarsenalen.

Som nämnda "I miss you", levererad i en andlöst vacker version under premiären. Som hon sjunger!

Men mest imponerande är det helt nya tilltalet i sånger vi känner som furiösa glädje-knockar.

Stilla gospel

Vi får till exempel "I will always be your soldier" som en stilla gospel, vi får "Waste more time" som öm ballad och vi får "This is the year" som gisten country. Sedan fylls föreställningen ut med lysande, Hederos-Hellberg-artade versioner av AC/DC:s "Highway to hell" och Pet Shop Boys "Rent".

Sommarens stora stjärna är också en av höstens mest betagande upplevelser.