Vansinnigt vackert

Hegarty bjuder på en oförglömlig kväll

Osannorlik röst Hegarty har en röst som får publiken att sitta på nålar.
Foto: Peter Wixtröm
Osannorlik röst Hegarty har en röst som får publiken att sitta på nålar.
MUSIK

Du glömmer aldrig första gången du hörde Antony Hegarty sjunga.

Rösten är osannolik. Som om en bok av J T LeRoy, Lou Reeds sköraste ballad, en kolibri och Nina Simone bildat ett kollektiv och byggt bo i stämbanden.

Balladerna är i sin tur så vackra, sorgliga och otäckt påträngande att de skalar bort alla skyddsmekanismer. De förintar ens immunförsvar mot rå och oförfalskad känsla.

Mellan låtarna sitter Antony Hegarty artigt kvar vid sin flygel och justerar mikrofonstativet. Resten av bandet – en liten kammarorkester som verkar hämtade från tv–serien "Freaks and geeks" – spelar så varsamt att trummisen nickar till under covern på Nicos "Afraid". Han har inte så mycket att göra.

Själv sitter jag på nålar. I "Fistful of love" frågar jag min bänkgranne efter en handduk.

Det räcker inte med en servett.

Antony and the Johnsons

Markus Larsson