Zelmani bjuder inte på nåt extra

MUSIK
Ansiktslöst i rött mörker.
Foto: PETER KJELLERÅS
Ansiktslöst i rött mörker.

Om Sophie Zelmani trivs på scen döljer hon det väl.

Ibland känns det mest som om hon bara vill stå i rött motljus eller komplett mörker och låta rösten vara ett ansiktslöst instrument, nånstans mellan Lars Halapis gitarr och Robert Qwarforths piano.

Den första av två jubileumsspelningar - Zelmani firar tio år som artist i höst - blir därför ungefär som vanligt: ett suggestivt och blygt stämningsbygge med patologisk känsla för detaljer. Ett enkelt pianoackord eller ett cymbalslag säger alltid mer än fyra extranummer.

Och som vanligt gör den långa balladen "Oh dear" det starkaste intrycket. Melodin tar aldrig slut.

Sophie Zelmani

Markus Larsson