Publikresponsen ger utslag på Richterskalan

Justin Timberlakes världspremiär är bitvis helt magnifik

MUSIK

SAN DIEGO

Konserten börjar före tuppen.

Tidigt i morse, svensk tid.

Och Justin Timberlakes världspremiär är bitvis helt magnifik.

Trycket mot tinningarna gör ont.

Mycket ont.

Det handlar inte om att musiken spelas på väldigt hög volym.

Nej, det beror på att Justin Timberlake – en av världens mest populära 25-åringar – välkomnas av en publikrespons som ger utslag på Richterskalan.

De 13 000 åskådarna i San Diego Sports Center förenas i ett enda stort ”i”. De skriker högre än showens PA-system. Vi ser att Justins läppar rör på sig i de första låtarna – men det hörs ingenting.

Det är minst sagt förbluffande.

Det mesta är också värt den Beatles-liknande hysterin.

Ingen annan levande artist glider fram och tillbaka mellan pop och r’n’b och rock och soul och retro och futurism på ett lika smidigt och elegant sätt som Justin Timberlake just nu. Allt låter därför häpnadsväckande modernt.

Dessutom backas han upp av en svårslagen rekvisita. Scenen, som är placerad mitt i arenan, får varenda stol att kännas som första parkett. Lasershowen överträffar samtliga ”Stjärnornas krig”-filmer. Och i stället för digitala skärmar använder Timberlake stora, genomskinliga och böljande draperier som höjs och sänks över scenen.

Höjdpunkter?

Versionerna av hitsen ”Rock your body” och ”Sexyback” – den senare gästas av Justins husproducent Timbaland – är alldeles strålande. Både visuellt och musikaliskt.

Lågtryck?

Konserten slutar inte förrän efter två timmar och femton minuter. Och med tanke på att Justin bara släppt två soloalbum känns speltiden onödigt lång.

Han hade också kunnat skita i sin cover på Elvis Presleys ”Heartbreak hotel”.

En fullständig recension av Justin Timberlakes turnépremiär publiceras i papperstidningen i morgon.

Markus Larsson