Lååångt, The Cure

MUSIK

Tid är pengar, heter det.

Efter tre timmar med The Cure är den bestående känslan att Robert Smith borde omfördela sina resurser radikalt.

the smith The Cure hade vunnit på en kortare spelning. Men trasselhårige Robert Smith visar varför tonåringar fortfarande fastnar för The Cure.
Foto: Foto: STEFAN JERREVÅNG
the smith The Cure hade vunnit på en kortare spelning. Men trasselhårige Robert Smith visar varför tonåringar fortfarande fastnar för The Cure.

Jag vet. The Cure brukar spela länge, men att de brukar betyder inte att de bör.

Här finns säkert en ”valuta för pengarna”-tanke, att den brittiska depprockinstitiutionen vill inkludera bitar ur så många perioder som möjligt av sin drygt tre decennier långa karriär.

Robert Smith radar upp hela 35 (om jag räknar rätt) låtar, med cementblandarblaskig bas och en ljus- och videoshow som inte känns riktigt färdig.

Det viktiga tycks vara att spela så många gamla hits som möjligt, oavsett hur de låter, i stället för att kapa en timme och verkligen bygga upp en föreställning.

Poplåtarna befriar

The Cures atmosfäriska sida, en ganska stor del av det här bandet, bygger helt på stämningar och nyanser men väldigt mycket av det går förlorat i Hovets hockeyakustik.

Poplåtarna klarar sig bättre, och när de kommer med allt tätare intervall på slutet känns de som en befrielse. För det är där, i melodierna, som Cure-magin sitter.

Nummer som

”Let’s go to bed” och ”Close to me” förklarar väldigt väl varför den evigt trasselhårige Smith fortfarande lyckas få nya tonåringar att vilja se ut som gothtroll.

FAKTA

The Cure

Konsert på Hovet i Stockholm.