Världsbäst på att underhålla

AC/DC:s turnépremiär en helt hysterisk show

MUSIK

WILKES BARRE. For those about to go to Globen i februari – I salute you.

Ni har gjort vinterns investering.

Man behöver bara se några minuter av världspremiären i lilla Wilkes-Barre för att kunna konstatera att AC/DC fortfarande är världens mest underhållande liveband.

Angus Young gör allt man kan förvänta sig av världens ende 53-årige skolpojke när AC/DC har världspremiär i lilla staden Wilkes Barre i USA. Men han visar inte rumpan längre – bara kalsongerna.
Foto: Foto: AP
Angus Young gör allt man kan förvänta sig av världens ende 53-årige skolpojke när AC/DC har världspremiär i lilla staden Wilkes Barre i USA. Men han visar inte rumpan längre – bara kalsongerna.

Nej, allting är inte perfekt under den svinkalla premiäraftonen i nordöstra Pennsylvania – för övrigt en sällsam plats för en så stor turnéstart. Det är som om de skulle inleda en Europa-turné i Smedjebacken.

De hackar lite i början och får inte ens nån riktigt styrsel på ”Back in black”, de har såna Spinal Tap-problem att gamla Rosie inte kan blåsas upp (skandal!), de gör ett alldeles för kort set – och man kan lätt att slå fast att få av sångerna från nya ”Black ice” klarar av att hävda sig i den klassikerspäckade låtlistan. ”Rock ’n’ roll train” och ”Big Jack” är de enda nyheter som låter som om de skulle kunna överleva till nästa turné, övriga mister färgen i skuggan av repertoarens stora ikoner.

Parad av publikvältare

Men det är ju inte riktigt de bagatellerna man tänker på när man, lomhörd och leende, ramlar ut på den mörka parkeringen efteråt.

Det är den oändliga paraden av publikvältare, den ena mer omöjlig än den andra att låta bli att hytta fånigt med näven till. Det är Angus Youngs hysteriska showmanship; han visar inte rumpan längre – bara kalsongerna – men gör allt annat man kan förvänta sig av världens ende 53-årige skolpojke. Det är Brian Johnson, denne godmodiga hybrid av Benny Hill och Mick Jagger med lungsot, som pressar lungorna ur sig på klassiskt vis, men samtidigt – faktiskt – sjunger bättre än på länge. Det är den häpnadsväckande scenshowen, fullsprängd av kanonader och blixtar och rök och skabrösa videofilmer och ånglok som kraschar genom scenfonden.

Barnsligt? You bet. Förutsägbart? Så in i rökbomben. Enformigt? Visst.

Hittat formen

Men att klaga på AC/DC för att de är barnsliga, förutsägbara och enformiga är som att klaga på skogen för att där finns träd. Det är själva poängen. De här gossarna hittade sin form, musikaliskt såväl som visuellt, redan när han som började mäta decibel gick i blöjor och den har de sedan ägnat sig åt att förfina – med så små medel att de knappt märks. Man ser dem inte för att bli intellektuellt utmanad. Man ser dem för att bli underhållen – och det blir man. Mer än av någon annan.

FAKTA

Så bra var konserten låt för låt

Rock ’n’ roll train

Det börjar med en ekivok tecknad film om en tågresa. Sen kraschar lokomotivet genom scenfonden – och det senaste i raden av klassiska Angus-riff skär genom mörkret. Slirar lite, men ändå en bra början.

Hell ain’t a bad place to be

”Let’s get fucking going”, vrålar Johnson – och levererar. Men bandet är fortfarande lite stelt.

Back in black

Ett monument. Som tyvärr står lite på sniskan i kväll. För slarvigt.

Big Jack

Här lyfter det. Framförallt Johnson är briljant i detta nya, tunga stycke osedlighet.

Dirty deeds done dirt cheap

Och nu börjar det verkligen likna nåt. Energin är direkt påträngande här.

Thunderstruck

En av kvällens absoluta höjdpunkter. Suveränt tajt och blytung version. Angus gitarr är som en svetslåga i pannloben medan broder Malcom och Phil Rudd blir till en enda knuten näve.

Black ice

Bra på skiva, men i live-formatet blir den lite tunn.

The Jack

Tja, Johnson har kul och publiken gillar att sjunga med, men det är ju en bagatell i sammanhanget.

Hells bells

Brian hänger i sin klocka och bandet pumpar obönhörligt hårt och mäktigt.

War machine

Trist, statisk låt som de inte lyckas göra mycket av.

Anything goes

Ytterligare en öl-och-kiss-paus-låt för publiken.

You shook me all night long

Glättig, tycker vissa hardcore-fans. Enastående rocklåt, tycker vi andra. Och de får den att glöda i natt.

TNT

Inte för inte den låt jag efteråt sitter och nynnar på i hotellrumssoffan. När ingen ser gör jag till och med det där djävulstecknet. Sån smittande power är det i kvällens clou.

Whole lotta Rosie

Det är för lite Angus-sing-a-long i början – och man saknar uppblåsbara Rosie. Men det svänger furstligt, som vanligt.

Let there be rock

En saftig Angus-burgare (åh, förlåt ...)

EXTRANUMMER

Highway to hell

Som det frustande tåg de sjöng om i början. Helvetiskt bra ...

For those about to rock

Kanonerna avfyras med ett brak som slutligen får trumhinnorna att packa ihop och gå hem och lägga sig. Distinkt, och förträfflig, slutpunkt.