Botten, Bolton

Smörjan blir ett minne för livet

Foto: andreas hillergren
MUSIK

MALMÖ. Michael Bolton är verkligen, verkligen cheesy.

Han skulle passa bättre som ostbåge.

Men det är ju inte ofta som konserter är så dåliga att de känns... oförglömliga.

Påstår du att Bolton är kass?

Är inte det som att sparka upp en mycket öppen dörr?

Ja, kanske det.

Men även om den där dörren är vidöppen så måste jag tyvärr sparka och sparka tills foten fastnar i trävirket.

För rent musikaliskt är detta... jag måste hämta andan och räkna till tio innan jag fortsätter... förlåt... jo, rent musikaliskt överträffar detta alla förväntningar.

Bolton har en mycket okänslig broiler-röst som slingrar sig runt konsertens alla evergreens och soulklassiker som en pytonorm.

Sen kramar rösten helt sonika ihjäl dem.

Otis Reddings ”(Sittin’ on) the dock of the bay”, Percy Sledges ”When a man loves a woman” och George Gershwins ”Summertime” är bara tre exempel som kvävs mitt framför publikens ögon.

Börjar med operasång

Samtidigt uppträder Bolton, som hela tiden har två noggrant uppknäppta knappar i sina lena skjortor, med en imponerande grace och övertygelse.

Vilket gör att den olyssningsbara smörjan av slick ostronrock och lyxig solkrämssoul blir omåttligt underhållande.

Det finns ingen större humor än vita män utan självdistans.

Och precis när man tror att the botten is nådd. Precis när man känner att det varken kan bli värre eller roligare så börjar fanskapet att sjunga opera.

Delade ut dubbla minus

”Nessun dorma”, dessutom.

Sist det hände på svensk mark så minns jag att min kollega Per Bjurman delade ut det historiskt låga betyget två minus.

Och tro mig.

Om jag kunde rama in och bära hem ögonblicket då Bolton brassar på i operastyckets final skulle jag förvara det i ett bankfack.

Det är ett minne för livet.

FAKTA

Michael Bolton

Plats: Konserthuset, Malmö. Publik: Runt 800 (ej fullsatt). Längd: 1 timme och 50 minuter. Bäst: Att Bolton gör operaklassikern ”Nessun dorma”, såklart. Sämst: Att Bolton gör operaklassikern ”Nessun dorma” är samtidigt så underbart uselt. Fråga: Kan musik bli sämre?