De är bäst – ohyfsade

AC/DC röjer av sig kläderna och sopar banan med rivalerna – Nöjesbladets Mattias Kling på plats vid Europapremiären i Oslo

Brian Johnson säger hej till publiken.
Foto: Foto: SARA JOHANNESSEN/AP
Brian Johnson säger hej till publiken.
MUSIK

OSLO. Blixten slår ner med ett brak, helvetesklockan dånar ända från Fornebu till Johanneshov och jävligt mycket Rosie sväller ut över scenen.

Där är bara tre anledningar till att Globen kommer att snurra många extra varv runt sin egen axel i helgen.

Det avslöjar en Europapremiär som, trots sina brister, mestadels är prima förlustelse.

När AC/DC hade Europapremiär i Oslo i går var det barnsligt så det förslår – men det är också då de är bäst. Under stora delar av konserten bjuder Brian Johnson, Angus Young och de andra på finfin underhållning och hade det inte varit för att sångaren Brian Johnsons röst inte håller ända fram hade det varit en total överkörning.
Foto: Foto: SARA JOHANNESSEN/AP
När AC/DC hade Europapremiär i Oslo i går var det barnsligt så det förslår – men det är också då de är bäst. Under stora delar av konserten bjuder Brian Johnson, Angus Young och de andra på finfin underhållning och hade det inte varit för att sångaren Brian Johnsons röst inte håller ända fram hade det varit en total överkörning.

Strax till vänster om varje entré i den nya parad-arenan, blivande hemma-plan för fotbollslaget Stabæk, finns en speciell lucka där varje besökare för några norska kronor kan hänga in hjärnan.

Nej, det är självklart inte sant.

Men scenariot som sådant är ändå inte helt orimligt.

För det är i de stunder då AC/DC är på sitt mest neandertalarbrölande humör – helt med avsaknad på allt vad distans och folkvett heter – som gruppen råsopar golvet med konkurrensen och erbjuder den mest primala underhållning som någonsin gjort en duckwalk i ett par vinröda sammetsshorts.

Strippar till kallingar

Och, ja. Sådana inslag finns det gott om på Europapremiären.

Som när en överstyv ”Big Jack” nästan spränger gylfen eller när en gigantisk uppblåsbar Rosie taktfast stampar i sin egen signaturmelodi. Eller som då Angus Young röjer av sig kepsen i ”Dirty deeds done dirt cheap” och kort därpå forsätter med en utdragen stripteaseövning ända (!) ner till kalsongerna där blixten i gruppens logotyp simulerar ... ja, ni vet vad.

Barnsligt så det förslår, såklart. Men samtidigt bara exempel på alla de bustrick som bara världens äldsta skolgossar kommer undan med.

Rösten sviker

Några brister som stör den totala överkörningen måste ändå anmälas. Brian Johnsons röst blir allt skrovligare ju längre spelningen pågår och han tvingas därför ducka för de mest halsslitande höga tonerna i bland annat ”Hells bells” och ”Let there be rock”. Den dagsformen kan vi dock räkna med har ordnat upp sig när gänget når Sverige i morgon.

Så, jag kan inte göra annat än instämma med min kollega Per Bjurmans ord efter världspremiären:

For those about to go to Globen i helgen.

I fuckin’ salute you.

FAKTA

LÅTARNA PÅ EUROPAPREMIÄREN

1. Rock ’n’ roll train

2. Hell ain’t a bad

place to be

3. Back in black

4. Big Jack

5. Dirty deeds done dirt cheap

6. Thunderstruck

7. Black ice

8. The jack

9. Hells bells

10. Shoot to thrill

11. War machine

12. Anything goes

13. You shook me all night long

14. T.N.T.

15. Whole lotta Rosie

16. Let there be rock

EXTRANUMMER

17. Highway to hell

18. For those about to rock (We salute you)

AC/DC

Plats: Telenor Arena, Oslo. Publik: 22 650 (utsålt). Längd: Cirka 90 minuter. Bäst: Argumentera mot "You shook me all night long", "Thunderstruck" eller "Highway to hell"? Nä, just det. Sämst: Titelspåret från senaste albumet "Black ice" är i kyligaste laget.