De har kul – mitt i helvetesmörkret

MUSIK
Till och med trumpne frontmannen Nick Holmes log ibland.
Till och med trumpne frontmannen Nick Holmes log ibland.

När de meteorologiska prognoserna förutspår regn och dystra skyar den närmaste veckan förstår man att den brittisk/svenska deppkvintetten har vädergudarna på sin sida.

Paradise Losts fyra nyanser av svart blickar sällan bortom det mörkgrå, och är på så sätt som klippta och skurna för en rakbladsmånad som fortsätter karva sig allt närmare benet.

Därför är ”Requiem” en passande hälsning till gitarristen Greg Mackintosh, från-

varande för att vaka vid sin faders dödsbädd.

Stjärnvärvning

”The last time” blir en påminnelse om att varje hjärtslag kan vara det sista, innan ”Faith divides us – death unites us” påpekar att vi alla är

lika inför det oundvikliga slutet.

I tydlig kontrast till detta konstanta helvetesmörker står då en grupp som faktiskt verkar ha kul på scen.

Speciellt sexsträngsvikarien Milly Evans (även i Terrorvision) spelar ut hela sitt register för att fylla hålet på scenens vänsterflank, Adrian Erlandsson är en stjärnvärvning bakom trummorna och nog kan man emellanåt se ett leende spränga den

annars så trumpne frontmannen Nick Holmes uppsyn.

Levererar pålitligt

Det blir som när en extra vänlig sol tränger igenom molntjockan.

Och i sig en ursäkt för ett framträdande som mer bygger på pålitlig leverans än en alltigenom övertygande känslotsunami.

FAKTA

Paradise Lost

Debaser Medis, Stockholm. Bäst: En astronomisgt snyggt iscensatt ”No celebration”. Sämst: ”As I die” smeker publiken medhårs, men dramatiken förminskas av ett platt sångfall.

Här kan du se paradise lost

Göteborg (Brew House) 28/11 och Malmö (KB) 29/11.