Ultravox andas stolthet och stil

till en värdig comebackshow

Mer än nostalgi Midge Ure ser ut som en excentrisk ekonomiprofessor, men den här farbrorsversionen av Ultavox fungerar bra, skriver Håkan Steen.
Foto: JERKER IVARSSON
Mer än nostalgi Midge Ure ser ut som en excentrisk ekonomiprofessor, men den här farbrorsversionen av Ultavox fungerar bra, skriver Håkan Steen.
MUSIK

Ultravox försöker aldrig låtsas att deras comebackshow är något annat än den är.

Just det, och värdigheten, gör det här till mer än simpel nostalgi.

De började redan på 70­talet som kraut- och glaminfluerat rockband, men det var först när sångaren Midge Ure kom in som Ultravox blev ett av de viktigaste namnen i det tidiga 80-talets brittiska synthpopvåg.

När denna den mest klassiska sättningen av bandet drog ut på sin första comebackturné för två år sedan hade de inte spelat ihop sedan 1987.

De var aldrig ett av de mest visuellt spektakulära akterna då, och det är förmodligen därför som den här farbrorsversionen av Ultravox fungerar så bra.

Oväntat elaka gitarrer

Kvartetten låtsas nämligen inte på något vis att det fortfarande är 1982 men klacksparkar sig heller inte igenom ett pliktskyldigt hitset, som så många andra, utan levererar 20 välvalda, snyggt ljussatta låtar som andas både stolthet och stil.

Soundet är lika klassiskt synthepiskt som vässat med oväntat elaka gitarrer.

Rätt i tiden

Dagens Midge Ure ser kanske ut som en excentrisk ekonomiprofessor men sjunger fortfarande ”Vienna” så att luften fylls av filmande smartphones.

Och det är faktiskt lite synd att 40-åringarna dominerar publiken så totalt i kväll, för både ”Thin wall” och ”Dancing with ­tears in my eyes” ­låter faktiskt åter riktigt rätt i tiden.

FAKTA

Ultravox

Plats: Berns, Stockholm. Publik: 1 200, fullt. Längd: Nästan två timmar. Bäst: ”Hymn” är verkligen en hymn. Sämst: I ”Rage in Eden” händer inte mycket.