Musik

Vi är inte klara med The Ark än

Marcus Grahn tycker att bandet tar farväl för tidigt

BÖRJAN PÅ AVSKEDET The Ark har varit väsentliga bara genom sin existens. Vilket också är nedslående nu när de bestämt sig för att ge upp, skriver Marcus Grahn.
BÖRJAN PÅ AVSKEDET The Ark har varit väsentliga bara genom sin existens. Vilket också är nedslående nu när de bestämt sig för att ge upp, skriver Marcus Grahn.Foto: Foto: ERIK MÅRTENSSON

KARLSTAD. Om jag någon gång skulle få möta Ola Salo skulle jag vilja fråga om det inte känns orättvist. Egentligen, på riktigt. Att det inte blev mer än så här?

Martin Axén och de andra i The Ark hänfaller inte åt det simpla.
Martin Axén och de andra i The Ark hänfaller inte åt det simpla.Foto: Foto: ERIK MÅRTENSSON

När man tänker på avskedsturnén känns den som ett nederlag. Inte för The Ark, men för omvärlden. De har haft allt som krävts för de stora sammanhangen. En naturligt fenomenal frontman, en genialt peppande pop, universella ”It takes a fool to remain sane”-hits.

När man upplever den känns den förvånansvärt avslappnad, osentimental.

I stämningen finns bara lite av den finalextas som min dramadrottningsskalle fantiserat om. Några ganska sakliga best of-minuter,

utan stora dramaturgiska ambitioner.

I stillsam form

Det verkar snarare nästan finnas en medveten tanke på att inte hänfalla åt simpelt, självgott poängplockande. Schlagerkända ”The worrying kind” ges i stillsam form, som bara en upptakt till snygga ”Disease”. I dämpat, blått ljus gör Ola Salo ensam en ljuvlig ”This sad bouquet”, som i spritsorlet får svårt att tränga fram. Han glider in med svarta vingar och läderkeps i mörkt jammiga ”Laurel wreath”, medan monsterdiscon ”Prayer for the weekend” shaftar fram metodiskt.

Inför ledmotivet ”It takes a fool to remain sane” håller han ett tal, mer än ett mellansnack, om att följa sitt hjärta och att inte låta andras tankar styra vad man gör.

Som om inget hänt

Han har alltid kunna säga sådana saker utan att låta som ett slitet faktarutemotto. The Ark har varit väsentliga bara genom sin existens. Vilket också är nedslående, när de nu bestämt sig för att ge upp.

På det decennium som gått sedan debuten känns det ju för ofta som om ingenting hänt med den vidsynthet, öppenhet och närhet som de handlat om.

Behövs än

Som om missionen misslyckats, som om den åsiktsvaluta de står för devalverats. Man behöver inte titta så långt som till riksdagen för att känna det.

Det räcker att ställa sig längst bak på en The Ark-konsert.

Där finns fortfarande män som just efter textraden ”am I straight or gay?” måste garvgasta ”gay!”, i Ola Salos riktning, enligt en sorts förolämpningsidé.

Vi hade behövt The Ark en stund till.

FAKTA

➕➕➕➕ The Ark

Plats: Nöjesfabriken, Karlstad. Publik: 1 500. Längd: Cirka 90 minuter. Bäst: Learis ”Prayer for the weekend”-bas. Sämst: De hade gärna fått vältra sig ännu mer i farvälkontexten.