Snortajt tungfunkrock

Mästerlig Jeff Beck och hans band är sjukt skickliga, men det blir ganska tråkigt.
Mästerlig Jeff Beck och hans band är sjukt skickliga, men det blir ganska tråkigt.
MUSIK

Alla 2 300 som är på plats i utsålda Solnahallen får förmodligen precis vad de vill ha.

Massor av elgitarr, sjukt skickligt band och oväntat bra ljud för att vara i en gammal sporthall.

Jeff Beck har inte spelat i Sverige sedan 1967. Britten som på 60-talet tog över efter Eric Clapton i Yardbirds och sparkade igång Rod Stewarts karriär med The Jeff Beck Group har sedan dess lyckats hålla liv i en solokarriär

bara genom att vara överjävlig på gitarr. Det räcker väldigt sällan.

I kväll sjunger delar av komptrion några låtar men mest är det instrumental tungfunkrock byggd runt långa solon på Becks vita Stratocaster.

Jag kan absolut förstå varför folk går igång på allt det snortajta, och även bländas av Becks många sätt att slunga gitarren mellan råa djungelvrål och ömma viskningar.

Svårt att bli engagerad

Men det är bara när han tar sig an hits, främst den gamla Curtis Mayfield-covern ”People get ready” eller Sly Stones funkfest ”I want to take you higher”, som jag blir engagerad på allvar.

Kanske rätt väntat när man är en sån som bryr sig mer om själva låtarna än hur det går till att spela dem.

FAKTA

➕➕ Jeff Beck

Konsert i Solnahallen, Solna

Bäst: ”People get ready”.

Sämst: Bassolon är alltid sämst.