Drake äger hela Globen

Det var länge sedan den största popmusiken var den bästa. Men våren 2012 är det exakt så. Delvis har vi Aubrey Drake Graham att tacka för det.

Den judiska kanadensaren gör inte musik för ­listorna. Han råkade bara hamna där, mitt i sin ­besatta jakt på uppriktighet.

Hög på unga pengar

Att Drake gjorde förra årets snäsigaste album vet vi redan.

Att hans scenpersona går på shots är däremot ­nyheter, åtminstone för mig.

”Still so young that I ain’t had enough of nothing”, rappar 25-åringen från en slags anfallsposition. Den melankoliska mjukis-mannen har stannat hemma, till förmån för en vidögd dito, hög på unga pengar och det faktum att han kan addera Stockholm till raden av ­städer som ligger för hans fötter.

Alla här har hans första mixtape och kan vartenda ord i ”Best I ever had”. I ”Crew love” ylar The Weeknds Abel Tesfaye i backtracksen – ”This ain’t no fuckin sing-along, so girl what you singing for?” – och Globen sjunger med.

Spela in och minnas

Hela första raden får sin personliga hälsning, när Drake visar prov på lika ­rörande som bländande ­publikkontakt. Han ser ­killen i grå collegetröja, ­tjejen i jeansväst och hästsvans och mannen i St. Louis-jackan.

Drizzys tafflighet som rappare och tillkortakommanden som soulsångare gör honom bara mer mänsklig när han – avklädd autotune och spektakulära sceneffekter – sjunger sängkammarsången ”Shot for me”.

Och när arenan släcks ner i ”Marvins room” kan jag bara göra som resten av Globen. Ta upp min mobil och filma. Jag ska spara ­filmen på ett fickminne närmast hjärtat och spela för mina barn och berätta. Så här lät popmusiken på pappas tid.