Taffligt, osäkert – och underbart

Takida vågar rata en frän fasad till förmån för något mjukare

1 av 2 | Foto: Tommy Södergren/Rockfoto
Finstämt men svajigt Robert Pettersson och gitarristen Mattias Larsson gör tillsammans med övriga medlemmar av Takida nedtonade versioner av 13 låtar. Andra halvan av konserten blir en rörig genomgång av karriären – som lyckas charma trots allt.
MUSIK

NORRKÖPING. Den ena delen är skicklig. Den andra är tafflig.

Jag tror jag vet vilken jag mest tycker om.

Det känns inte främst som en konsert, när Takida gör sin första turné för ­sittande salonger. Mest känns det som ett möte. Som ett besök i replokalen, eller som ett ovanligt ljudligt föredrag.

Värdigt och sävligt

I det musikaliska är det en förlängning av ”The boxroom sessions” från samlingen ”A lesson learned”. De gör akustiska, nedtonade versioner av 13 låtar (av dem kan ”Jaded”, ”As you die”, ”Evil eye” och ”Curly Sue” inte höras på skivan). Det är så bra som det kan bli. Värdigt och sävligt.

Ljuset är strålande, ­ljudet är välgjort. Det ger ett mäktigt skimmer åt ”Handlake village”, det gör ”Willow and dead” svävande vacker, det får ”Evil eye” att ­mala diaboliskt dovt, men framför allt ställer det ­Robert Petterssons röst i centrum.

I det andra handlar det om en redovisning av karriären. Det som imponerar i det upplägget, det är att det inte imponerar alls. Helt okonstlat visas vägen från pojkrum till topplistor. Tomas ”Håkki” Eriksson, från bandets hemtrakter i Ånge, är samtalsledare. Det blir bildspel och snack. Det verkar nervöst, osäkert och ofärdigt. Det fnissas och improviseras. Det fylls av nonsensprat, om gamla frisyrer och instrument, där enskilda repliker får skratt. Och det är underbart.

Det är så djärvt

Det är så udda. Det är så djärvt.

Det kostar inget att INTE ge sig ut i något så oprövat. Takida gör det ändå. Av mod? Av tanklöshet? Av mänsklighet, kanske. Varför inte försöka prata till publiken, när den för en gångs skull är tyst? Trots att man inte är bekväm med det? Om man tror att det kan ge någonting?

Vanligt hos rockband är att bygga upp en frän fasad och att säga att man vägrar göra musiken mjukare. Takida sätter sig med akustiska gitarrer och pratar om vad mamma Ulla tycker om Hultsfredsfestivalen. Alla borde göra så.

FAKTA

Takida

Louis De Geer konsert & kongress, Norrköping.

Längd: En timme och 40 minuter. Bäst: ”You learn”. Sämst: Sms-frågorna från publiken kunde vara roligare. Fråga: Var det inte så här ”Curly Sue” borde ha låtit från början?