Plötsligt är livet en fest igen

Ulf Dageby och Nationalteaterns Rockorkester låter starkare än på mycket länge.
Ulf Dageby och Nationalteaterns Rockorkester låter starkare än på mycket länge.
MUSIK

Det är som en fest.

Lite trögstartad, men är man bland vänner kommer alltid förlösningen till slut ändå.

Ulf Dageby sätter tonen direkt.

När andra artister helst kliver på scenen med en smäll och med konserten höljd i dunkel gör sångaren tvärtom.

En anspråkslös entré och en ursäkt för notstället vid scenkanten. På några minuter berättar Dageby sen att kvällen blir lång, låtvalet annorlunda och att bandet inte har gjort spelningar med paus på ... 42 år. Så förlöser sångaren några skratt innan Nationalteaterns Rockorkester ens börjat spela.

Glöder efter paus

Samma sympatiskt avslappnade anda genomsyrar hela kvällen. Men om första halvan av konserten, med några undantag, har svårt att riktigt gripa tag är det något helt annat efter paus.

Den inledande låtsviten ”Rövarkungens ö”, ”Bängen trålar”, ”Kolla kolla” och ”Barn av vår tid” gör givetvis sitt men plötsligt finns en helt annan energi i bandet. Mattias Hellberg sjunger både bättre och med mer glöd.

Det politiska dammet runt progginstitutionen har förstås lagt sig sen länge. Men, att ideal och integritet fortfarande är hörnstenar blir ändå tydligt på Cirkus. ”Så mycket bättre” har riktat nytt ljus på Nationalteatern men när bandet ger sig ut för att möta den delvis nya publiken lämnar de tolkningarna hemma.

I stället sätter de sina egna sånger i fokus och räds dessutom varken udda eller episkt långa nummer.

Men att programmet ändå har påverkat orkestern i allmänhet och Dageby i synnerhet är uppenbart.

Klassikerna låter ofta starkare än på många år och det lyser om huvudpersonen. Kanske av nytt självförtroende, kanske av välförtjänt stolthet. Den genuina lyckan i rösten efter ”Rövarkungens ö”-jublet är åtminstone omöjligt att blunda för.

FAKTA

Nationalteaterns Rockorkester

Konsert på Cirkus, Stockholm. Längd: Två och en halv timme, inklusive paus. Publik: Utsålt. Bäst: De mäktiga 13 minuterna i ”Rövarkungens ö” och bandets bultande pulsåder, basisten Nikke Ström. Sämst: En del låtar blir onödigt fromma och attitydlösa. Speciellt i första timmen.