Zelmani bjuder inte på nåt extra
Om Sophie Zelmani trivs på scen döljer hon det väl.
Ibland känns det mest som om hon bara vill stå i rött motljus eller komplett mörker och låta rösten vara ett ansiktslöst instrument, nånstans mellan Lars Halapis gitarr och Robert Qwarforths piano.
Den första av två jubileumsspelningar - Zelmani firar tio år som artist i höst - blir därför ungefär som vanligt: ett suggestivt och blygt stämningsbygge med patologisk känsla för detaljer. Ett enkelt pianoackord eller ett cymbalslag säger alltid mer än fyra extranummer.
Och som vanligt gör den långa balladen "Oh dear" det starkaste intrycket. Melodin tar aldrig slut.
Kommentera
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
Vad tycker du?
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11
...