Världsbäst på att underhålla
AC/DC:s turnépremiär en helt hysterisk show
WILKES BARRE. For those about to go to Globen i februari – I salute you.
Ni har gjort vinterns investering.
Man behöver bara se några minuter av världspremiären i lilla Wilkes-Barre för att kunna konstatera att AC/DC fortfarande är världens mest underhållande liveband.
Nej, allting är inte perfekt under den svinkalla premiäraftonen i nordöstra Pennsylvania – för övrigt en sällsam plats för en så stor turnéstart. Det är som om de skulle inleda en Europa-turné i Smedjebacken.
De hackar lite i början och får inte ens nån riktigt styrsel på ”Back in black”, de har såna Spinal Tap-problem att gamla Rosie inte kan blåsas upp (skandal!), de gör ett alldeles för kort set – och man kan lätt att slå fast att få av sångerna från nya ”Black ice” klarar av att hävda sig i den klassikerspäckade låtlistan. ”Rock ’n’ roll train” och ”Big Jack” är de enda nyheter som låter som om de skulle kunna överleva till nästa turné, övriga mister färgen i skuggan av repertoarens stora ikoner.
Parad av publikvältare
Men det är ju inte riktigt de bagatellerna man tänker på när man, lomhörd och leende, ramlar ut på den mörka parkeringen efteråt.
Det är den oändliga paraden av publikvältare, den ena mer omöjlig än den andra att låta bli att hytta fånigt med näven till. Det är Angus Youngs hysteriska showmanship; han visar inte rumpan längre – bara kalsongerna – men gör allt annat man kan förvänta sig av världens ende 53-årige skolpojke. Det är Brian Johnson, denne godmodiga hybrid av Benny Hill och Mick Jagger med lungsot, som pressar lungorna ur sig på klassiskt vis, men samtidigt – faktiskt – sjunger bättre än på länge. Det är den häpnadsväckande scenshowen, fullsprängd av kanonader och blixtar och rök och skabrösa videofilmer och ånglok som kraschar genom scenfonden.
Barnsligt? You bet. Förutsägbart? Så in i rökbomben. Enformigt? Visst.
Hittat formen
Men att klaga på AC/DC för att de är barnsliga, förutsägbara och enformiga är som att klaga på skogen för att där finns träd. Det är själva poängen. De här gossarna hittade sin form, musikaliskt såväl som visuellt, redan när han som började mäta decibel gick i blöjor och den har de sedan ägnat sig åt att förfina – med så små medel att de knappt märks. Man ser dem inte för att bli intellektuellt utmanad. Man ser dem för att bli underhållen – och det blir man. Mer än av någon annan.
Så bra var konserten låt för låt
Rock ’n’ roll train
Det börjar med en ekivok tecknad film om en tågresa. Sen kraschar lokomotivet genom scenfonden – och det senaste i raden av klassiska Angus-riff skär genom mörkret. Slirar lite, men ändå en bra början.
Hell ain’t a bad place to be
”Let’s get fucking going”, vrålar Johnson – och levererar. Men bandet är fortfarande lite stelt.
Back in black
Ett monument. Som tyvärr står lite på sniskan i kväll. För slarvigt.
Big Jack
Här lyfter det. Framförallt Johnson är briljant i detta nya, tunga stycke osedlighet.
Dirty deeds done dirt cheap
Och nu börjar det verkligen likna nåt. Energin är direkt påträngande här.
Thunderstruck
En av kvällens absoluta höjdpunkter. Suveränt tajt och blytung version. Angus gitarr är som en svetslåga i pannloben medan broder Malcom och Phil Rudd blir till en enda knuten näve.
Black ice
Bra på skiva, men i live-formatet blir den lite tunn.
The Jack
Tja, Johnson har kul och publiken gillar att sjunga med, men det är ju en bagatell i sammanhanget.
Hells bells
Brian hänger i sin klocka och bandet pumpar obönhörligt hårt och mäktigt.
War machine
Trist, statisk låt som de inte lyckas göra mycket av.
Anything goes
Ytterligare en öl-och-kiss-paus-låt för publiken.
You shook me all night long
Glättig, tycker vissa hardcore-fans. Enastående rocklåt, tycker vi andra. Och de får den att glöda i natt.
TNT
Inte för inte den låt jag efteråt sitter och nynnar på i hotellrumssoffan. När ingen ser gör jag till och med det där djävulstecknet. Sån smittande power är det i kvällens clou.
Whole lotta Rosie
Det är för lite Angus-sing-a-long i början – och man saknar uppblåsbara Rosie. Men det svänger furstligt, som vanligt.
Let there be rock
En saftig Angus-burgare (åh, förlåt ...)
EXTRANUMMER
Highway to hell
Som det frustande tåg de sjöng om i början. Helvetiskt bra ...
For those about to rock
Kanonerna avfyras med ett brak som slutligen får trumhinnorna att packa ihop och gå hem och lägga sig. Distinkt, och förträfflig, slutpunkt.
Kommentera
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
Vad tycker du?
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11
...