Skål, Moz!

Nej, Morrissey sjunger själv inte ett enda ord av snapsvisan.

Såna tilltag verkar fortfarande vara under hans värdighet.

Det är bandet och publiken som för några ögonblick gör om Scandinavium till en kräftskiva med plats för ungefär 4500 matgäster.

Jag antar att det är precis vad de mest ängsliga Moz-fundamentalisterna förtjänar.

Morrissey ger över huvud taget ett ledigt och avslappnat intryck. Han presenterar sig som Tommy Körberg, piskar runt med mikrofonsladden och blottar överkroppen.

Kastar ut skjortan

Han slänger ut sin skjorta till publiken och avslöjar att de glada dagarna i Rom skänkt honom en mer välmående figur.

Midjemåttet är inte det enda som vuxit sen sist. Musiken har också blivit större. Volymen är öronbedövande, trummorna är hårdare än hårdrock och gitarrerna spyr ur sig rostiga riff.

Jag har inget större problem med att Morrissey väljer att slå sönder sina subtila poparrangemang med hjälp av distorsion och garageslammer.

Skumma låtval

Han uppträder trots allt i en hockeyrink. Och versionerna av "How soon is now?" och "The youngest was the most loved" är enastående.

Däremot är låtvalen fortfarande märkliga. Morrissey spelar ingenting från det fantastiska soloalbumet "Vauxhall and I".

Lät som Led Zeppelin

Och han har gjort betydligt bättre låtar än den Led Zeppelin-liknande kolossen "I will see you in far off places" eller "Reader meets author".

På den punkten hade ett större "publikfrieri" varit välkommet.

Konserten är bra. Men den kunde ha blivit oslagbar.