Eldkvarn brinner än

Det borde inte vara möjligt.

Men det verkar som att popmusikens snabba metabolism inte klarar av att förbränna Eldkvarns kreativitet. Allting förändras utom Plura Jonssons förmåga att skriva och ge ut utmärkta skivor.

”Svart blogg” är gruppens tredje nytändning på tio år. De två förra hette ”Limbo” och ”Atlantis”. Och med tanke på att karriären varat i ungefär 67 år måste Eldkvarn – om jag räknar rätt – vara inne i sin 26:e andning.

Precis som på ”Atlantis” är musiken producerad av Jari Haapalainen, den fenomenale gitarristen från Bear Quartet. Och han målar med breda penslar. Musiken bärs upp av stora klanger och pretentioner. Bara de vackra stråkarrangemangen av Björn Yttling och Johan Berthling förtjänar nån slags medalj.

Samtidigt fortsätter Plura att skriva stora och ohämmade texter. ”Blues för Bodil Malmsten” är till exempel lika utlämnande och privat som hans omtalade blogg.

Alla pluralismer är inte bra. Ibland känns det som att Plura gör en allt annat än frivillig parodi på sig själv. Det är kanske oundvikligt. Men helheten blir ändå förbluffande rastlös och vital.

”Svart blogg” är dödförklarad rockmusik som bränner och berör.

Det borde inte vara möjligt.

Bästa spår: ”Fulla för kärlekens skull”.

Fulla för kärlekens skull

Det här är en något försenad recension av Eldkvarns senaste singel.

Det är inte bara bästa spåret på nya skivan ”Svart blogg”. Det kan vara en av Pluras fem största låtar nånsin.

”Fulla för kärlekens skull” är en fulländad melodram där Plura sjunger om skorstenar och fabriker i Norrköping, om att lämna den man älskar, om sin bror i sätet bredvid och om att bli packad av den enda anledningen som egentligen betyder nåt.

Om Eldkvarn lade av i morgon och sammanfattade alla år genom en cd-box dagen därpå, skulle ”Fulla för kärlekens skull” vara sista låten ut.

Den är en sorts summering av gruppens karriär.

Den säger...allt.