Costello kan än - när han orkar

Det är nog inte bara värmen som gör att Elvis Costello bara lyckas locka in tusentalet personer på Cirkus den här kvällen. Senaste albumet ”When I was cruel” har på sina håll fått ljum kritik och sålt mindre än väntat, och kanske att stockholmarna blivit lite bortskämda med Costello-besök de senaste åren. Folk orkar inte en gång till, trots att det är rock-Elvis som kommer.

Skramlar och larmar

Jo, ambitionen är helt klart att skramla och larma igen, efter alla Bacharach/von Otter-övningar. För ändamålet har Costello med sig The Imposters, som de facto är samma sak som The Attractions fast med Davey Faragher i stället för Bruce Thomas på bas.

Tilltalande kaskad

De backar även på nya albumet och det blir en oväntat rejäl dos därifrån. Somligt nytt känns än stabbigare live men å andra sidan mynnar den fritt formade "When I was cruel no. 2" ut i en synnerligen tilltalande ljudkaskad, med Costello och key- boardprofessorn Steve Nieve i utsökt harmoni.

Sedan blir det trist jam i ”The big Lebowski”-låten ”My mood swings” och kanske låter det som att Costello spelat ”Man out of time” och rentav även ”Shipbuilding” nån gång för mycket på senare tid.

Rent andlöst bra

Men så kommer "The judgement", balladen som Costello skrivit till Solomon Burkes fantastiska nya album ”Don't give up on me”. Costello gör den på Costello-vis men det är faktiskt rent andlöst bra, det också.

När det sedan är dags att runda av får vi bland annat en pigg ”Oliver's army” och en imponerande inspirerad ”Alison”, snyggt parad med gamla country- och soulörhänget ”He'll have to go”.

Och så, allra sist, ”I want you”. Alltid en av världens bästa låtar, men jag har sällan hört den lika naken, lika kusligt desperat som här.

Costello kan än, när han bara orkar visa det.