Mustiga historier om livet och döden

Stefan Sundström

MUSIK

”Sundström spelar Allan”

(National/BAMD)

visor

Foto: Foto: NATIONAL

Allan är Allan Edwall och låtarna på den här skivan är tolkningar av låtar från de visalbum denne saknade skådespelargigant gav ut i skarven mellan 70- och 80-tal. Sundström har länge varit ett stort fan av Edwalls visor. Själv har jag, ska jag erkänna, ingen vidare koll på särskilt mycket mer av repertoaren än "Årstider".

Men det är inte svårt att förstå varför punkproggaren från Svartsjölandet fallit för de här sångerna. Edwalls lyrik kretsar nämligen kring ungefär samma välfyllda diskho som Sundströms egen. Mustiga sociala kommentarer, än mustigare skrönor om knulla och kröken, en ständig längtan bort från betongen och ut i naturen och ett hjärta som bultar för Taube och Bellman.

Sundström har således inga problem med att göra texterna till sina egna, även om man någon gång hade önskat att han skulle försöka frasera mer som sig själv och mindre som Edwall.

Musikaliskt får han hjälp av delar av Weeping Willows och Soundtrack of Our Lives-pianisten Martin Hederos. Det är musiker som kan det här med att göra pop av svensk folkton, och ibland, som i inledande "Förhoppning" och "Den lilla bäcken", lyckas de och i Sundström-sammanhang välbekante producenten Micke Herrström riktigt bra med renoveringsarbetet. Mindre lyckad är "Möss och människor", där den symfoniska feberrocken inte harmonierar alls med ladugårdsdramat i texten.

Ofta blir det faktiskt bäst när tacklingarna är rakare, som i Georg Riedel-jazziga "Sommarvisa". Eller i skivans höjdpunkt, "Du och jag", med fantastiskt känsligt piano av Hederos och en smått genial text om att kvinnor är kvinnor och män är män och vad det kan resultera i.

Där, och i några spår till, håller Sundström dessutom igen föredömligt på sitt annars numera väl karaktäristiska bräkande. Det borde han göra oftare. För det finns ju faktiskt en sångare där under nånstans.

Håkan Steen