NIRVANA

MUSIK

8 mile (rock)

Man kan se det här som en ganska onödig skiva. Varför en samling med ett band som bara gjorde tre riktiga album, tre album som dessutom alla är väldigt väl värda att skaffa och dessutom inte särskilt svåra att få tag på? Och vaddå remastrat? Det är ju inte direkt inspelningar från 60-talet, detta.

Och är det inte mest bara jävligt sniket att lägga med en enda tidigare outgiven låt, för att få alla komplettister att gå ut och handla låtar de förmodligen redan har på flera olika skivor en gång till?

Måhända. Men man kan också se den här samlingen som en utmärkt introduktion till 90-talets förmodligen mest betydelsefulla rockband. Detta kanske främst för en generation som var för ung då. En generation som de amerikanska skivbolagen nu försöker mata med slaggprodukterna som fortfarande sköljer upp i svallvågorna av det som mot de flesta inblandades vilja döptes till grunge. Slentrianångest, frustration som affärsidé.

Kurt Cobain hade med största säkerhet hatat det. Och förmodligen hade han varit måttligt entusiastisk över en sån här samling. Varför älta det gamla en gång till, när det bara är känslan av att göra något nytt och vara på väg som håller en ovanför vattenytan?

Men ändå. Nu är den första Nirvana-samlingen här och vad man än tycker går det inte att komma ifrån att den är full av sjudande, djupt personlig och fortfarande alldeles förbannat levande rockmusik. Och om någon köper det här albumet, skådar ljuset och säljer sina Nickelback-plattor har trots allt ändå något gott skett.

Femton spår, med Nirvanas sista inspelning, den tidigare outgivna ”You know you’re right”, först. En spontan, på många sätt väldigt typisk Nirvana-attack, satt i en tagning.

I övrigt går plattan på ett ganska föredömligt sätt igenom de allra flesta av bandets bästa och mest centrala. Från debutalbumets ”About a girl” till den för Kurt Cobain mycket välvalda Bowie-covern ”The man who sold the world”, som fanns med på bandets ”MTV unplugged”-album (för övrigt en av få unplugged-plattor som verkligen är värd att äga).

Mest glädjande är att ”Sliver” finns med. En singel som släpptes på Sub Pop strax innan Nirvana bytte bolag och spelade in ”Nevermind”.

Det lilla Pixies-influerade utbrottet, där Cobain minns en kväll när han som liten lämnades hos sina morföräldrar, säger egentligen allt om Cobains förhållningssätt till tillvaron och vad som gjorde honom till en så mycket mer intressant röst än kollegorna på Seattle-scenen.

I refrängen vädjar han, ”grandma, take me home”. Väldigt få andra hade vågat välja de orden till en punkrefräng, men för Cobain var de självklara.

För det var det där hemmet, den där livsron, som han ständigt letade efter.

Han nådde aldrig dit, men den som på något sätt, någon gång, haft liknande känslor hittar ett ganska svårslaget soundtrack på den här skivan.

Håkan Steen