ROBYN

MUSIK

Don’t stop the music (pop)

Modern r’n’b kräver mer av artisten än vad belackarna tror.

Den bästa soulmusiken har länge varit så styrd av vilka ljudbilder eller beats som de hetaste producenterna pusslar ihop vid mixerbordet att artisten får koncentrera sig på att skänka materialet personlighet, närvaro och framför allt en homogen känsla av att albumet hänger ihop från början till slut.

Skivorna med de största soulstjärnorna innehåller nästan fler låtskrivare och producenter än låtar. I regel ska The Neptunes, Timbaland, Missy Elliott, Irv Gotti, Puffen, Track Masters, Organized Noize och några till få plats samtidigt, på en enda utgåva, vilket ofta innebär att plattorna gärna blir för långa och ojämna.

Ändå lyckas och lyckades namn som Mary J Blige, Faith Evans, Aaliyah och TLC att skapa en övertygande illusion att musiken alltid handlar om dem själva. Deras album känns också sammanhållna och originella.

Allihop har en utstrålning, ett emotionellt djup och i TLC:s fall en personkemi som gör att man lyssnar oavsett vilken producent som för tillfället sköter reglagen. De kan hela tiden förmedla det där andra, det som berör, det som kallas för soul.

Robyn har inte riktigt den förmågan.

Något som blir väldigt tydligt när hon allra sist på sin tredje skiva tolkar ”Regntunga skyar”, en gammal jazzstandard. Robyns version är både vacker och elegant, men hennes karisma och röst räcker inte till för att balladen ska bli så innerlig och melankolisk som den förtjänar att vara.

Robyns talang kommer däremot till sin fulla rätt när hon likt andra begränsade sångerskor – Brandy‚ Ashanti – använder direkta, enkla och snabbhäftande popmelodier.

”Keep this fire burning”, som vuxit sig starkare och starkare sen den släpptes på singel och nu framstår som ett av de bästa spåren på ”Don’t stop the music”, får här flera efterföljare. ”Breakdown intermission”, ”Ain’t no thing” och ”Big city” rymmer alla en tuff kombination av spegelblank produktion och högteknologi enligt Rodney Jerkins flitigt återanvända formel.

Men så fort hon sänker tempot och börjar utforska mer suggestiva och lågmälda stämningar – som den Janet Jackson-influerade ”Should have known” – blir resultatet aldrig lika intressant eller övertygande.

Med ”Don’t stop the music” ville Robyn visa alla som tvivlade att hon kan upprepa och kanske till och med överträffa sina mest framgångsrika år.

Hon fick en splittrad revansch.

Markus Larsson