En massiv flumkaka – av betong

MUSIK

THOMAS RUSIAK

In the sun (rock,hiphop)

Det känns som att hela skivan vill rocka och drömma sig tillbaka till 1975 igen.

Det känns också som att den nya, tunga och mörka rockådran alltid bultat i bakgrunden av Thomas Rusiaks musik, i form av namn som Hendrix, Stooges och Led Zeppelin.

Han har bara – precis som Jack White på White Stripes kommande album ”Elephant” och N.E.R.D., två namn som just nu tycks dricka från ungefär samma inspirationskälla som Rusiak – slutat dölja vad som egentligen snurrade hemma på skivspelaren under tonåren. I minst lika stor utsträckning som hiphop.

Det som tidigare var ett kulissbrus störtar i och med ”In the sun” fram och dånar omkull allt annat. Oljudet är beväpnat med feta Jimmy Page-gitarrer, silade genom ett stenat groovefilter som i bästa fall påminner om Queens Of the Stone Ages kreativa idéer om hur ett blyriff ska förvaltas på den här sidan av 2000-talet.

Något som sedan paras ihop med psykedeliska harmonier samt effekter, beats, stråkar och knepiga ljud importerade från 90-talets insomnade triphop.

Resultatet är en massiv flumkaka. Av betong.

Men i processen har Thomas Rusiak glömt bort att fylla sitt långsamma och meditativa album med det viktigaste – låtar. En detalj som gjorde debuten ”Magic Villa” till en angelägen och omfångsrik ljudknall för sin samtid, med anthems som ”Hiphopper” och ”Featherweight”.

Risken med att göra allt på egen hand – skriva låtarna, producera, arrangera och spela i stort sett alla instrument själv – är att man struntar i viktiga råd från utomstående. Man svänger in på en väg som i slutändan blir så navelskådande och introvert att refränger och melodier inte får plats. Thomas Rusiak borde kanske börja lyssna på andra än sig själv och sin fru.

Men jag uppskattar alltid modet när artister slår sönder och bygger om sina karriärer efter eget huvud. Tiden brukar visa att de gjorde rätt och att alla andra hade fel. Och i Thomas Rusiaks fall är det åtminstone uppfriskande att han bryter av och utvidgar den svenska hiphopens snäva ramar. Bäst blir det när han drar alltihop så långt som det bara går; den tolv minuter långa symfonin ”Inside” är plattans vackraste och mest spännande låt.

Och riktigt stora artister behöver snedsteg och blindgångare för att komma vidare och utvecklas. Titta bara på Lou Reed eller Dylan.

Men det är lite oroväckande att Rusiak börjar slira redan på sin andra platta. Det gjorde Stone Roses också. Gruppen valde till och med samma inriktning på musiken som Thomas Rusiak – och nu finns de inte längre.

Markus Larsson