CAROLA

MUSIK

Guld, platina och passion – det bästa med Carola (pop)

Aftonbladets sylvassa sportskribent och idrottsideolog Simon Bank skrev så här om fotbollsstjärnan Hanna Ljungberg i söndagens upplaga av Sportbladet:

”Hanna Ljungberg spelar fotboll på Hanna-planeten – ett parallellt universum där backar har ett helvete.”

En formulering som även gäller för Carola. Hon sjunger på Carola-planeten – ett parallellt universum där det går att skapa en enorm popularitet på musikalisk luft. Något den här samlingen, som sammanfattar Carolas karriär på två cd-skivor, tydligt bevisar under loppet av 33 låtar. Dubbelalbumet ingår i hennes tjugoårsjubileum som artist och är en komprimerad version av den mer omfattande cd-boxen ”Guld, platina och passion – det mesta av Carola” som släpps till hösten.

Här finns det mesta: schlagers, musikalnummer, visor, new romance-disco, soul, rock och totalgenombrottet ”Främling”. Samt alla poplåtar – ”Mickey”, ”Tommy tycker om mig”, ”Tokyo” – som lade grunden för ett av Sveriges största fenomen genom tiderna.

Det enda som saknas är en övertygande förklaring till hur Carola lyckats bygga en 20 år lång karriär på sitt låtmaterial. Den utstrålning, utlevelse och passion som brukar tillskrivas hennes scenframträdanden har egentligen aldrig fångats på skiva.

Ta bara det nyskrivna exemplet ”När löven faller”. En vulgärt uppblåst ballad som får Mariah Carey och Whitney Houston att framstå som nykläckta, minimalistiska indiekycklingar.

Carola borde kunna utnyttja sin särställning på ett bättre sätt. Med tanke på att hon kommer undan med stockkonservativa uttalanden om att homosexualitet kan botas genom böner och gudstro, borde hon också våga göra mer utmanande musik.

Det finns ju inget att frukta. Publiken sväljer och förlåter uppenbarligen allt hon tar sig för.

Men det är lite vanskligt att bedöma Carola utifrån ”riktiga” gospel-, soul- och popartister som Aretha Franklin, Mahalia Jackson och Kylie Minogue. Hon tillhör snarare den breda och folkliga underhållningsfalangen av svensk populärkultur; den där Lasse Berghagen, Björn Skifs, diverse jul- och musikaluppsättningar och programledare som Ingvar Oldsberg spelar en betydande roll.

I en sådan miljö står kombinationen av hennes röst, låtar och talang verkligen långt fram i ledet. Och utifrån den synvinkeln är hon alltjämt ett namn att lägga på minnet.

För en i annan låt, nyinspelade covern på W Earl Browns ”If I can dream” som också Elvis Presley sjungit in, får hon kyrkvalven att rämna. Mycket tack vare en utmärkt produktion av Ingemar Åberg där Presleys 70-tal möter Burt Bacharach.

”If I can dream” visar att Carola, trots två decennier i branschen, har framtiden för sig.

Markus Larsson