Upptäck Bad Brains

Rastafari-punkarna sopade mattan med Sex Pistols

MUSIK
Bad Brains - såväl lojt pårökt reggae som nipprigt speedad punktrash.
Foto: virgin
Bad Brains - såväl lojt pårökt reggae som nipprigt speedad punktrash.

BAD BRAINS

Banned in D.C.: Bad Brains greatest riffs

I dag är kombinationen färgade människor och punk knappast något ovanligt, men när Bad Brains började göra väsen av sig på scenerna i USA:s huvudstad i slutet av 1970-talet var de en smärre sensation. För här kom ett gäng praktiserande rastafaris - som tidigare spelat funkrock ihop under namnet Mindpower - och lirade korta, smutsiga låtar med en sådan inlevelse att medelklassgrabbar som Sex Pistols, The Damned och The Clash framstod som välkammade brittiska skolgossar i jämförelse. Dessutom lovsjöng de Jah med en sån inlevelse att Bob Marley himself borde ha varit mycket stolt.

"Banned in D.C.: Bad Brains greatest riffs" är, precis som titeln antyder, en ovanligt smakfull kollektion med 22 av de läckraste bitarna kvartetten presterade mellan åren 1979 och 1990.

Den här sortens arkivrensningar kan ofta bli något obekväma då mycket av den tidiga US-punken, hur banbrytande den än var då det begav sig, inte har åldrats med värdighet. Men dylika påståenden går inte att fälla över Dr Knows, HR:s, Darryl Jennifers och Earl Hudsons genreförnekande rebellmusik.

Tonvikten på denna samling är nästan solidariskt lagd vid utgåvorna "Black dots" (inspelad 1979), "The Omega sessions" (1980), "Rock for light" (1982), "I against I" (1987) och den mer polerade "Quickness" (1989), vilket gör att ingen klassiker - inte ens låten "Sacred love", som HR sjöng in via telefon från fängelset där han satt för marijuanainnehav - har lämnats att samla damm i arkiven.

Bad Brains klarade med samma självklara intensitet av att bjuda på såväl lojt pårökt reggae i form av "I luv Jah", "The Prophet"s eye" eller "Joshua"s song" som nipprigt speedad punkthrash, med "Pay to cum" eller signaturmelodin "Banned in D.C." som absoluta höjdpunkter. Ja(h) då, det är aldrig för sent att upptäcka dessa legendarer.

Mattias Kling