Storhetstiden är förbi

Youngs Greendalesvit saknar engagemang

MUSIK

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE

Greendale (rock)

Nej, det hjälper inte.

Det hjälper inte att Crazy Horse är med. Den här sångcykeln om en familj i den fiktiva kaliforniska småstaden Greendale blir inte det minsta roligare på skiva än den var när Neil Young, ensam med en gitarr, premiärspelade den på Cirkus i Stockholm i våras. Efter den konserten skrev jag en krönika om hur sömnig och oengagerande Greendale-sviten var och spekulerade i om rentav även Neil Young börjat rosta till slut. Varvid det kom mejl om att jag inte skulle ropa hej förrän jag hört skivan, där hela bandet skulle vara med.

Men vad hjälper det att backas av sitt legendariska kompband när man inte kan ge dem några anständiga låtar att spela?

För det var ju det jag reagerade mot på Cirkus. Det fanns så lite vilja, så lite geist, så få självklara melodier i dessa nya sånger. Dessutom var det oerhört svårt att uppbåda något slags engagemang för den ganska förvirrade berättelsen om familjen Green, om morfar Arius Green (ett jävla tjatande om denne Grandpa är det), om hans fredsengagerade barnbarn Sun, om hennes egocentriske konstnärsfar Earl och kusinen Jed, som hamnar i fängelse när han av en olyckshändelse skjuter ihjäl poliskonstapeln Carmichael.

Det blir inte lättare, eller mer intressant, här. Young har tydligen skrivit de flesta av dessa låtar i bilen på väg till studion, och, well, jag anar att Steinbeck och Carver lade ned lite mer möda än så på sina historier.

Ändå verkar Young ha blivit så uppslukad av själva berättandet att musiken i långa stunder mest får tjäna som ett slags ljudkuliss. Han mummelpratar sig igenom flera av texterna och att den segaste av alla de segt blueslunkande låtarna, ”Sun Green”, klockar in på hela tolv minuter verkar mest bero på att Young inte orkat redigera ned texten.

Några ljuspunkter går förvisso att hitta.

Inledande ”Falling from above” är en låt lite i ”Rust never sleeps”-anda, med åtminstone glimtar av det fokus och den glöd som gjort Young till en av de stora.

”Bandit” är en fint nedtonad akustisk sång som, till skillnad mot många av övriga spår, klarar av att stå för sig själv.

Vilket även gäller avslutande ”save the planet”-hymnen ”Be the rain”, som skulle kunna ses som en vag släkting till ”Rocking in the free world” eller ”War of man”.

Men i stort är ”Greendale” bara ännu ett tecken på att de riktigt stora Neil Young-skivornas tid förmodligen är förbi.

Några sådana har trots allt inte kommit sedan ”Harvest moon”, och det är elva år sedan nu.

Håkan Steen