Jubilarerna imponerar

MUSIK

Outkast

Speakerboxxx/The Love Below

Arista/BMG

Hiphop

Big Boi och Andre 3000, som utgör Outkast, har med åren inte bara rört sig längre och längre från den tunga gangstarap de debuterade med 1993. De har även rört sig längre och längre ifrån varandra. På den här ambitiösa dubbel-cd:n fortsätter de sin riktning mot separata karriärer, och gör helt enkelt varsitt album.

  "Speakerboxxx" är Big Bois album och det som mest påminner om det Outkast vi älskar och är vana vid.

  "The Love Below" är Dres mer experimentella skiva. Det är ett ojämnt album med ett vackert tema - om hur alla snubbar försöker vara hårda och kalla, men ändå alltid har en djup längtan efter kärlek under ytan. Han berättar ett slags följetong om ett one night stand som utvecklas till något djupare och kulminerar i "Prototype", en hypnotiskt vacker, psykedelisk soulballad.

  "Pink and blue" samplar Aaliyhas "Age ain't nuthin but a number", medan Dre gör sin bästa Sly Stone-imitation på ett imponerande groove som byter skepnad i varje vers. Det fungerar sämre när Dre låtsas vara elegant jazzsångare och härmar Ray Charles och Sinatra - det låter lite krystat, nästan ironiskt.

  I stället blir det Big Bois album som får stå för de flesta höjdpunkterna.

  "Speakerboxxx" är en skiva där varenda sekund, varenda beat låter alldeles unikt. Det är oändligt vackra, välproducerade ljudbilder som målas upp, men framför allt överträffar Big Boi sig själv som rappare. "War" är det mest politiska han skrivit, en racerfärd genom det korrupta, krigstokiga land som är USA 2003. "Last call" är motsatsen - briljant crunk-hiphop där Big Boi springer runt på klubben och sluddrar "hey, you look like a model". Singeln "The way you move" är mer oemotståndlig feel good-funk, med grymt västkustblås. "Unhappy" är bara klassisk, briljant Outkast med knorriga syntmelodier och Big Bois finaste, mjukaste flow.

  I slutändan är det en lite för spretig dubbelskiva som kanske inte blev det efterlängtade, magiska mästerverk vi hoppats på. Men det är ändå ett imponerande tioårsjubileum för världens bästa grupp, fångad i slutspurten av sin karriär.

  Det blir som en sista vacker, suddig polaroid av Big Boi och Dre - två av Amerikas egna prototyper, för knäppa för att överleva, för sällsynta för att dö.

lyssna på Outkast

Martin Gelin